Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken

/

Annons

Det finns två skäl till att Folk och försvars rikskonferens i Sälen slår deltagarrekord, aldrig ackrediterat så många journalister och har en lång kö av partiledare på plats.

För det första är det valår och för det andra etablerades vid den här tiden förra året ordet "enveckasförsvaret".

I år öppningstalade Fredrik Reinfeldt i 40 minuter. Han kan genom detta ha överskridit sin samlade offentliga talartid 2013 om försvars- och säkerhetspolitik.

Han sade i går i stort sett ingenting som gladde försvarsvännerna. Inget utspel. Ingen egentlig kursändring; möjligen ett förtydligande om att han ser försvaret som en "kärnverksamhet" för staten (i januari 2013 sade han ju tvärt om att försvaret nog får ses som ett särintresse).

Alldeles tondöva för hur de uppfattas av den tidigare kärnväljargrupp som M nu ägnar sig åt ringa politisk misshandel av, är ändå inte M. I genren saker-man-aldrig-trodde-man-skulle-läsa förklarade försvarsberedningens Cecilia Widegren (M) i helgen att "försvaret av Sverige börjar i Sverige". Såpass?

Att utlandsstyrkor får kosta någon miljard när hemmastridskrafter inte har råd att öva i Sverige är obegripligt för många försvarsvänner, som har svårt det av M tidigare deklarerade sambandet att "Svenska intressen försvaras i Afghanistan".

Men så är heller inte de som är intresserade av försvarspolitik ofta lika intresserade av röstmaximering. Det är Nya moderaterna.

Gruppen som kan tänka sig lämna M, ilsk över reträtten från initiativet i försvarspolitiken, är dels liten, dels inte benägen att byta block.

Reinfeldt anlade återigen ett kameralt perspektiv på försvaret och läxade upp hukande generaler för "ineffektivitet", "svarta hål" och "återkommande budgetkriser", åtminstone fram till 2008.

Och visst tangerade det resonemanget om försvaret som särintresse när Reinfeldt förklarade att "många vill en massa, men praktisk politik blir bara intressant när den vägs av mot annat".

Reinfeldt konstaterade att "jag är ju med i förhandlingsrummen där ni inte är med. Försvarsförhandlingarna är mycket enkla. VI har inte varit oense en enda gång. Och det kommer vi inte att bli i framtiden heller".

Kan man tydligare avfärda de tongivande försvarspolitiker i KD och FP som slår larm om försvarskapaciteten och säger att nu måste något hända?

Reinfeldt är ju en politiker som verkat genom att ändra problemformuleringar. Varför inte göra det med Natofrågan, i stället för att låta S tvärnej utesluta också aktiv opinionsbildning och ett prövande av argumenten?

Reinfeldt pekar på frågans allvar och behov av konsensus, att medlemskap aldrig får bli en fråga där en sida vinner "efter en feltryckning i riksdagen". Han tycker också att Sverige så tydligt är "inom Natos ram" och pekar på EU:s säkerhetsroll, en helt annan situation än under och strax efter kalla kriget.

Det "halva medlemsskapet" som Reinfeldt hänvisar till kan vara hans värsta felbedömning den dag ett faktiskt medlemsskap i Nato skulle behövas.

Mer läsning

Annons