Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dåligt omdöme Barnevik!

Annons

Den folkliga vreden svallar ofelbart, när extremt omfångsrika ryggssäckars innehåll blottas. Det är begripligt.

En bestämd distinktion måste emellertid göras. Att jämföra industrimagnaters ersättningar med vanliga löntagares villkor är naturligtvis meningslöst i ett ekonomiskt system, där just vinningslystnaden är den drivkraft, som gagnar samhället genom att sätta snurr på hjulen och skapa välstånd.

Man kan således inte meningsfullt i något slags jämlikhetsnit jämföra en löntagares inkomst och pensionsvillkor med Percy Barneviks - eller för att ta ett dalaanknutet exempel - Bo Berggrens. Systemet förutsätter ojämlik fördelning. Men hur ojämlik? Frågan handlar om proportioner.

Löntagarens inkomst går dessutom övervägande till konsumtion. En industriledare som Barnevik kommer naturligtvis inte att konsumera upp sina överdådiga inkomster. Prestationen att leva loppan för en miljard klarar ingen. Det är fysiskt omöjligt. Pengarna kommer helt säkert att placeras i olika slags produktion, vilket ger jobb och gagnar samhället.

Dock kan man finna miljardpensionen illojal mot ABB, ifall den investeras på sätt, som missgynnar koncernen och dess aktieägare.

Aktieägarnas massiva missnöje med Barnevik efter avslöjandet är inte att ta miste på. För första gången sedan ASEA och Brown Boveri slog sina påsar samman (1988) går koncernen med förlust. Det handlar om nästan sju miljarder kronor. I den situationen måste miljardpensionens avslöjande te sig extra svårsmält för aktieägarna. Och för de anställda, som väl vid praktiskt taget varje löneförhandling fått sig försakandets ädla dygd predikad av bolagsledningen.

När ABB:s bolagsstämma sammanträdde i Zürich häromdagen krävde den att Barnevik och hans efterträdare Lindahl, vars pension ligger på en halv miljard, ska betala tillbaka en god del av slantarna.

En motreaktion är uppenbart i gång mot den grasserande megalomanin på näringslivets högsta höjder.

Detta är sannerligen inte för tidigt. Det måste finnas mer smakliga metoder att tillgodose obestridligt högt förtjänta personers statusbehov än att tilllåta att de dränker sig själva i pengar.

Höga industrimagnaters orimliga löner och pensioner fungerar framförallt demoraliserande.

Mer läsning

Annons