Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då var kriget nära

Annons

Politiskt blev unionskrisen en vattendelare. 1800-talets monarkistiska konservatism bröts mot liberalers och socialdemokraters parlamentariska synsätt. Radikalismen hade utvecklats snabbare i Norge, vilket sågs som ett hot i det konservativa lägret.

Ofta förläggs parlamentarismens genombrott till tiden efter 1914. Redan1884 hade emellertid stortingsmajoriteten tvingat den motsträvige Oskar II att acceptera Sverdrups liberala regering. Parlamentarismen genomdrevs således mer än 30 år tidigare i Norge än i Sverige!

Den svensk-norska krisen drev på politikens uppdelning i den höger-vänsterskala, som fortfarande - låt vara med avsevärda modifieringar - ännu gäller. Socialdemokratin, framför allt dess ungdomsförbund, radikaliserades. Arbetarungdomen uppmanades att vapenvägra, när den svenska regeringen förberedde mobilisering. Ungsocialisten Zeth "Zäta" Höglund, som i ett manifest manat till mobiliseringsvägran och storstrejk, dömdes till ett halvårs fängelse. Kretsar på yttersta vänsterkanten ropade på revolution.

Flera historieforskare, däribland professor Jarl Torbacke hävdar att unionsfrågan höggradigt bidrog till den svenska pressens unikt starka partipolitisering. "Vänsterpressföreningen" för liberala tidningar bildades med anledning av unionskrisen. Dessa tidningar stödde övervägande norrmännens frihetssträvanden, men ville om möjligt bevara någon form av union. Högerpressen däremot fördömde norrmännens "revolution".

Delar av de storpolitiska motsättningar, som genom en rad olyckliga omständigheter utlöste första världskriget 1914, förelåg även i den svensk-norska unionskonflikten 1905. Genom sin stora handelsflotta var Norge en världspolitisk maktfaktor. Sverige, inte minst det svenska kungahuset var på den tiden påtagligt tyskorienterat. Ett fritt Norge låg därför i Storbritanniens intresse varför norrmännens nationalism uppmuntrades.

I Berlin var Wilhelm II av lättbegripliga skäl angelägen om fortsatt svensk kontroll över Norge. Kaisern, som älskade martialiska metaforer, uppmanade Oskar II att "klirra med sporrarna" och klippa till med "pansrad näve" mot de uppstudsiga norrmännen. Samma inställning, låt vara mer modest uttryckt, återfanns hos ett antal svenska, konservativa politiker och en del högre militärer inklusive generalstabschefen general Rappe.

Ett utdraget svensk-norskt krig, kanske utlöst genom någon incident, kunde i allra värsta fall ha medfört brittisk och tysk intervention på vardera sidan i den skandinaviska konflikten.

Det europeiska storkrig kunde ha börjat nio år tidigare.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons