Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bush sätter ned foten om Mellanöstern

Annons

I måndags höll president Bush ett sedan länge aviserat och flera gånger uppskjutet Mellanösterntal. Det var inte en dag för tidigt. I sitt tal inskärpte presidenten att den amerikanska visionen för regionen är två stater som lever i fred och säkerhet bredvid varandra. För att nå dit måste samtliga inblandade ändra färdväg, sade Bush. Israel måste upphöra med ockupationen, men det kan bara ske när israelerna lever i säkerhet.

Bush ställde därför krav på palestinierna att först stoppa terrorn. Tron på att den palestinske ledaren Yasser Arafat kan eller vill göra det saknas i Washington och därför vill USA att palestinierna väljer nya ledare och genomför grundliga reformer.

I dag präglas den palestinska myndigheten av flagranta demokratiska och rättsliga brister och utbredd korruption.

Bush säger alltså att det är upp till palestinierna att ta det första steget bort från våldets väg och att den vägen heter att byta ledarskap. Det har lett till kritik från utrikesminister Anna Lindh.

Hon anser att Bush genom att så tydligt utmåla det palestinska ledarskapet som ansvarigt för terrorismen kan ge Israel stöd i de militära aktionerna, även om det inte är USA:s avsikt. Frågan är dock vad alternativet är. För även om inte Arafat själv rekryterar självmordsbombarna och bygger sprängladdningar så pågår verksamheten ogenerat i de områden självstyret kontrollerar. Det innebär att Arafat ingalunda är fri från ansvar.

Men självfallet är det en icke oväsentlig komplikation att Arafat är en folkvald president. Kan USA ogenerat ta sig rätten att avgöra andra nationers möjlighet att i fria val utse den eller de som ska leda landet?

Bushs tal markerar ändå och förhoppningsvis början på en aktiv och uthållig amerikansk ansträngning för att röja undan hinder för försoning och fred i Mellanöstern.

Tålamod lär behövas. Om parterna hörsammar de krav som Bush nämnde i sitt tal kommer USA att stödja utropandet av en "provisorisk" palestinsk stat. Mycket vore då vunnet. Men även efter en sådan framgång väntar tuffa förhandlingar. Kvar är då att lösa de kniviga tvistefrågorna om gränser mellan Israel och den palestinska staten, bosättningar och återvändandet för flyktingar.

Först därefter kan visionen om två stater som lever i fred och säkerhet bredvid varandra bli verklighet. I dag känns den dagen mycket, mycket långt borta.

21 månader har gått sedan al-Aqsa intifadan proklamerades. Sedan dess har nästan 2 000 personer mist livet. Oskyldiga israeler har dödats i vedervärdiga bombdåd. Oskyldiga palestinier har hamnat i vägen för den israeliska militärens operationer. Palestinska städer har återockuperats av Israel och den palestinska myndigheten krackelerar.

Positionerna är låsta och frustrationen växer i alla läger.

Trots de stora svårigheterna räknar tydligen Bushadministrationen med att det provisorium till palestinsk stat som USA kan stödja skulle kunna bli permanent redan om tre år. Det ter sig en aning optimistiskt, men optimism är också vad som krävs i Mellanöstern i dag. Bush har med sitt tal visat att USA är berett att spela en aktivare roll.

Därmed är mycket vunnet.

Mer läsning

Annons