Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bush har bränt sina skepp

Annons

Anfallet mot Irak förefaller oundvikligt. Saddam Husseins frivilliga exil var i går kväll enda alternativet till krig enligt president Bush.

I allra bästa fall kan Iraks generaler rädda landet - och sig själva - från ett hopplöst krig, genom att kuppa bort diktatorn.

Men är då Iraks krigsmakt så militärt chanslös som bedömarna anser? Krigshistorien rymmer faktiskt åtskilliga slag som avlöpt helt annorlunda än väntat. Den svenska segern vid Narva 1700; den italienska invasionsarméns totala nederlag mot etioperna vid Adua 1896; finska arméns helt oväntade segrar över Sovjetarmén under vinterkrigets första månader; den "ointagliga" Maginotlinjens omedelbara fall 1940; USA:s svåra problem med FNL-gerillan under Vietnamkriget.

Erfarenheterna från förra Irakkriget antyder emellertid att Saddam Husseins utsikter är obefintliga. Iraks förluster blev den gången tusen (1 000!) gånger större än den USA-ledda alliansens.

Den tekniskt underlägsna sidan kan ibland lyckas upphäva skillnaden genom att använda en annan - oväntad - taktik och därmed slippa att föra kriget på stormaktens villkor. Gerillan var således en hårdknäckt nöt för tyskarna i Jugoslavien under andra världskriget, för fransmän och amerikaner i Indokina under 50-, 60- och 70-talen och för Sovjetarmén i Afghanistan på 80-talet. Irak saknar emellertid djungler och otillgängliga bergstrakter. Landet anses olämpligt för gerillakrig. Det öppna ökenlandskapet ger de elektroniskt styrda vapensystemen maximal effek. Endast i städerna väntar hårt motstånd. Där gör sig amerikaners och britters tekniska överlägsenhet mindre gällande. I stället vidtar en - om uttrycket tillåts - "hantverksmässig" krigföring ungefär som i slaget om Stalingrad, med stora förluster på båda sidor.

Häromdagen hotade Saddam Hussein med blodiga terrorattacker över hela jordklotet. Det gjorde han inför det förra kriget också. Därav blev praktiskt taget intet. Det handlar om vanmäktiga propagandautspel. En fungerande internationell terroristorganisation skapas inte i en handvändning.

President Bush har sidsteppat FN och kommer att angripa Irak och störta diktaturen oavsett vad världssamfundet anser om saken. USA befäster ytterligare sin ställning som världens enda supermakt - med världssamfundet snarare som motpart än partner vid förhandlingarna. Det är illavarslande.

Om det allra bästa alternativet trots allt skulle inträffa - att Iraks diktator går i frivillig exil och kriget uteblir - kommer Bush ändå att triumfera och stärkas ytterligare i rollen som supermaktsledaren "the one and only". Det är i så fall enbart hans "framsynta" vapenskrammel som gett ett mirakulöst oblodigt resultat och befriat Irak och världen från diktaturregimen i Bagdad. En sådan triumfatorisk framgång skulle knappast göra presidenten mer lyhörd för krigsskeptiska FN-medlemmar vid framtida internationella kriser och konflikter. Styrkans arroganta övermod befästs ytterligare.

En sådan utgång av Irakkonflikten skulle likväl vara det för alla berörda parter utom Bagdadregimen bästa alternativet.

Mer läsning

Annons