Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Buffertfonder säkrar ja-seger?

Annons


Ämnet har således dels en ekonomisk, dels en partitaktisk aspekt. Dessa harmoniserar illa med varandra.

I gammal "god" socialistisk fondvurm ska slantarna - 10 årliga miljarder - inhåvas från svenska folket för att sedan utpytsas till behövande företag för att om möjligt lindra - i praktiken fördröja - kon-

junkturens effekter. Mindre lönsamma företag får sig en livsförlängande injektion. Vilket ofta är kapitalförstöring. Endast investeringar i livskraftiga verksamheter samt infrastruktur tryggar långsiktigt välstånd.

Raskt över till den propagandistiska eller partitaktiska aspekten. Av allt att döma sätter LO fonderna som absolut villkor för att ge SAP-ledningen sitt stöd i EMU-omröstningen.

Tillfället är utstuderat väl valt. Göran Persson pressas hårt av nej-sidans plötsliga framryckning i opinionsmätningarna och kan förmodligen inte sätta hårt mot hårt mot LO:s pockande fondkrav - som han själv knappast tror på.

Om ja-segern helt hänger på att LO får sina buffertfonder, hamnar givetvis frågan i ett helt annat läge. Även borgerliga ja-anhängare måste då fundera över om buffertfonderna - fastän sannolikt odugliga, ja skadliga för sitt officiella syfte - kanske ändå är det pris som måste betalas för en ja-seger. Allting har sitt pris i politiken.

Risken är förstås att fondförslaget vållar förödande splittring och förbistring i ja-lägret under valrörelsen utan att samtidigt omvända tillräckligt många EMU-motståndare på vänsterkanten. Med nej-seger som följd.

Buffertfonderna har - förhoppningsvis - den goda egenskapen att förslaget självförintas vid en eventuell nej-seger. Fondernas deklarerade syfte är ju att enbart kompensera EMU-medlemskapets effekter.

Helt säker kan man förstås aldrig vara. Särskilt inte efter finansminister Ringholms gårdagsprat om stärkta statsfinanser (läs "höjda skatter").

Mer läsning

Annons