Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan "Jag behöver inte leka arbetarklass

Annons

Lördagen den 17 augusti uttryckte ledaren i Nya Ludvika Tidning en förvåning över att jag kände en oro över att socialdemokraternas förtroendevalda ansågs ha fler höginkomsttagare än övriga partier.

Ledaren påstod dessutom att jag skulle vara rädd för att vårt partis fullmäktigekandidater påverkar partiets politik negativt.

Tidningens ledare ansåg också att "Det är svårt att leka arbetarklass i Ludvika".

Jag skulle vilja komma från denna ytliga analys och göra några klargöranden.

Om det är så att politiska förtroendevalda inte har den breda representation som krävs för att motsvara samhällets medborgare och dess vilja, ja då blir jag allvarligt orolig.

Utgångspunkten för diskussionen som förts i media är huruvida man som förtroendevald tillhör gruppen låginkomsttagare eller gruppen höginkomsttagare. Vem avgör vad gränsen går? Går den vid ett, två, tre eller fyra hundratusen? Om detta tvista de lärde och så även SCB som använts som källa.

Enligt Kommunaktuellt som hänvisar till SCB så har 63 procent av Sveriges befolkning en årsinkomst under 200000.

SCB lämnar samtidigt i sin skrift "Lönestatistisk årsbok" uppgiften att en genomsnittslön för samtliga anställda uppgår till 20500 vilket innebär en årsinkomst på 246000. Vad är då sant? Jo, att man har olika beräkningssätt på inkomst och lön!

Detta skulle alltså vara grunderna för att bestämma om man är låg- eller höginkomsttagare. Enligt media är man övre medelklass om man tjänar 200-399 000. Verkar det rimligt?

Jag anser att förtroendevaldas lönestorlek kan påverka politiken om det innebär att representanterna inte återger verkligheten. Lars Stjernkvist svarar i Kommunaktuellt (nr 22 15 augusti) att han är bekymrad över att partiet har så få låginkomsttagare bland sina kandidater. "Visserligen är det så att man ska slåss för minskade klyftor oavsett om man är rik eller fattig men det är viktigt att de kandidater vi har speglar mångfalden i samhället"

I det fallet delar jag Stjernkvist oro.

Viktigt är ändå att säga att i vårt parti går samtliga väljare till val på ett gemensamt program/ideologi, oavsett vilken inkomst man har.

Vårt problem är inte på något sätt enskilda kandidaters årsinkomster, så som jag ser det. För mig handlar det om att en levande demokrati förutsätter att de politiskt förtroendevalda representerar alla delar av samhället och att partiarbetet bygger på en stark förankring i folkrörelserna. Det gäller till exempel kön, ålder, bakgrund, livserfarenheter men givetvis även yrkesarbetare, studerande, arbetslösa och därmed också deras inkomst. För mig innebär det att det är många som saknas på våra listor...

Vi saknar den breda representationen för att få denna mångfald. Vi behöver bli fler medlemmar, fler förtroendevalda för att de politiska beslut som fattas ska leda i en riktning som de som delar vår politiska uppfattning kan acceptera.

Jag anser inte på något sätt att utbildning och höga inkomster ska tolkas som negativt för vårt parti - tvärtom är det något vi alltid kämpat för - men vi får heller aldrig glömma att det finns de som har svårt att ta till sig teoretiska utbildningar och därmed då också ställs utanför vad gäller till exempel en acceptabel inkomst.

Den socialdemokratiska urvalsprocessen är självklar - det är medlemmarna som nominerar de kandidater som de tycker är mest lämpade vad gäller insikter och kompetens. Så - ju fler medlemmar vi är som representerar alla samhällsgrupper desto större chans har vi att vi får de bäst lämpade kandidater på våra listor. Detta innebär i sin tur att ett demokratiskt och jämställt välfärdssamhälle kan byggas för alla människor, inte minst för dem som behöver det mest.

När det gäller NLT:s ledarsida i lördags kan jag inte låta bli att säga ytterligare några saker :

En diskussion som är relativt tröttsam är den att engagemang mäts i antal uttalande i kommunfullmäktige. Ett politiskt engagemang kräver mycket mer än så, att vara politiskt aktiv innebär en lång väg av brinnande intresse, idogt arbete och många många timmar av diskussioner, argumentering, pådrivan och skrivande. Allt detta ligger bakom en när man väl befinner sig i kommunfullmäktige. Dessutom är frågan den om det finns någon vits med att flera går upp i talarstolen och säger samma sak...

Nej, politik gör skillnad, och jag är stolt över att vara politiskt engagerad.

Som avslutning återkommer jag till rubriken i ledaren och svarar:

Jag behöver inte leka arbetarklass, jag befinner mig där i allra högsta grad, i alla fall enligt medias definition.

Gunilla Nygren

ordförande för

socialdemokraterna

i Ludvika kommun

Svar direkt:

Faktum kvarstår. Det är ointressant att kattraka om inkomsten betraktas som hög eller låg.

I förhållande till andra partier, är medelinkomsten för nominerade socialdemokrater näst högst i Ludvika kommun.

Bara moderaternas genomsnittsinkomst är högre.

Och så återstår problemet som Gunilla Nygren sorgfälligt undviker.

Hur ska socialdemokraterna kunna dölja sin i stora stycken borgerliga politik så att traditionella socialdemokrater tror att deras parti är en genuin arbetarrörelse.

Kejsaren var också naken.

POLITISKA REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons