Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan

Annons

Under mer än nittiofem procent av sin tvåhundratusenåriga existens har Homo sapiens levt i sociala gemenskaper som präglats av samarbete i stället för konkurrens, av harmoni med naturens lagar i stället för miljöförstöring. Ledarskap förvärvades genom bevisad kompetens i att främja kollektivets intressen i stället för genom egoism och girighet. Jämlikhet mellan könen rådde eftersom män och kvinnor hade lika stort ansvar för försörjningen.

Vägen till lycka och tillfredsställelse låg i kulturell och social samvaro. Inte att individerna skulle stå i ett krämarförhållande till varandra och i största möjliga mån exploatera varandras behov.

Denna långa period kallade Marx det urkommunistiska, klasslösa samhället. Och för somliga är fortfarande detta den rätta innebörden i ordet kommunism.

Till följd av Sovjetsystemet förknippar de flesta numera begreppet kommunism med diktatur, åsiktsförtryck och politiskt mördande i ofattbar skala.

Lars Ohlys ihärdiga försvar av sin rätt att kalla sig kommunist handlar mest om ett motstånd mot borgerliga försök att med tolkningsmonopol på ordets innebörd kompromettera en hel ideologi.

Jag har levt i föreställningen att liberaler inom ramarna för sin, om än förenklade och begränsade, verklighetsuppfattning, ändå besjälas av någon slags hederlighet enligt principen "jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att ge uttryck för dem".

Denna illusion sprack när jag i ett brev till ledarsidan frågade vilken definition som ligger bakom det nyvakna flitiga användandet av ordet "kommunist". Naturligtvis försöker redaktionen glida undan, för om man erkänner att man medvetet använder ett begrepp med dubbla innebörder enbart i demoniserande syfte så är det ganska långt ifrån hederlig debatt.

Mycket riktigt försöker redaktionen pådyvla mig åsikter jag inte står för. Jag har inget behov av att kalla mig -ist av något slag (mer än kanske, som Tage Danielsson, humanist och cyklist).

Jag är inte heller indignerad över att Stalinkulten i partiets historia avslöjas. Tvärtom. Men det finns anledning att misstänka att redaktionen i denna iver mer lånar sig till partitaktisk jakt på billiga poäng än till ett ärligt sanningssökande.

Speciellt finns det anledning att ifrågasätta redaktionens oväldighet som politisk domare när den negligerar förekomsten av den omfattande dokumentation som bortom varje rimligt tvivel bevisar att USA:s strävan efter världshegemoni sedan länge är att klassa som klart imperialistisk.

Fortfarande låtsas redaktionen att de amerikanska motiven är demokrati och frihet, trots de rikhaltiga exemplen på stöd till diktaturer som sitter i knä, och krossandet av folkvalda regimer som dristat sig att föra en för Washington misshaglig politik.

Men trots det tänker jag ändå inte förfalla till att kalla redaktionen för imperialistlakejer.

I den mån jag är indignerad är det nog mest på grund av de ojusta metoder som präglar den politiska debatten.

Bo Staaf

Ludvika

Svar direkt:

Bo Staaf skildrar inledningsvis en närmast paradisisk urkommunism och avslutar med att åberopa USA:s obestridliga förbrytelser runt om i världen.

Just nu, efter SVT-programmet "Uppdrag granskning" är emellertid varken svunna paradis eller amerikanska illdåd på tapeten. Debatten gäller helt och hållet ditt eget partis - och dina partiledares - ömsom skamliga, ömsom tragikomiska, hyllningar till brutala, kommunistiska diktatorsfigurer. Blanda inte bort korten!

Varför inte lyssna på den växande skaran av allt mer antikommunistiska partikamrater Bo Staaf, om Du nu har så svårt att stå ut när liberaler, centerpartister, socialdemokrater, miljöpartister, moderater och kristdemokrater emellanåt tar sig friheten att påpeka mer genanta skelettfynd i vänsterpartiets garderobsutrymmen.

med vänlig hälsning

Hans Lindquist

pol red

Mer läsning

Annons