Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan

Annons

Det är med en lätt uppgiven suck jag läser tidningens inlägg på ledarsidan den 27 maj.

Man frågar sig varifrån skribenten hämtar den energi och iver han har, när det gäller att beskriva elöverkänsliga som inbillningssjuka, och vad det är som driver honom? Det är ju inte första gången. Ger man aldrig upp?

Uttalanden i stil med "anser sig generellt strålningsöverkänsliga", "anser sig elöverkänsliga" och så vidare kan knappast uppfattas på annat sätt än att man försöker stämpla samtliga elöverkänsliga som hypokondriker. Dessutom ifrågasätts indirekt den medicinska kompetensen hos de läkare, som ställt diagnosen, kunskapen hos handläggare inom rehabilitering med mera.

Det känns tryggt att veta att skribenten är expert inom området. Varför inte söka anställning på ett forskningscentrum eller ett sjukhus, där man kan ta tillvara kunskaperna?

Skribenten ger uttryck för fördomar när han formulerar sig som i ledaren, och fördomar grundar sig som bekant på okunskap och/eller rädsla. Kanske är det så att skribenten aldrig har träffat eller varit i kontakt med elöverkänsliga? Vi inbjuder mer än gärna skribenten att komma och träffa oss. Det är bara att höra av sig.


Svar:
Attila Muhi behagar fabulera. Ingenstans i ledaren står något om inbillningssjuka eller hypokondri.
Vetenskapen är oenig i frågan om elöverkänslighet. Därför skev vi att de drabbade själva anser sig elöverkänsliga. Elöverkänsligas förbund brukar ju för egen del konsekvent godta dessa personers vittnesbörd om sig själva som fakta, varför vår formulering inte bör vara kontroversiell. Deras lidande har vi inte i något sammanhang ifrågasatt. Frågan är fortfarande orsakssammanhangen.
Ledaren handlade om en färsk, mycket omfattande, vetenskaplig undersökning, som utmynnar i slutsatsen att strålning av frekvenserna kring 50 hz från datorer, kraftledningar och elektriska ledningar inte ökar risken för bröstcancer. Detta är rimligtvis ett ytterst glädjande besked, som kanske innebär att många elöverkänsliga kan – och vågar – vistas i närheten av åtminstone sådana lågfrekventa strålkällor. Att helt avstå från elektricitet innebär ju en mycket stor uppoffring.
Därför måste undersökningens slutsats betecknas som mycket positiv, väl ägnad att stilla många människors oro.
Tycker inte Attila Muhi det?
Hans Lindquist
pol red

ATTILA MUHI

Mer läsning

Annons