Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borgerligt övertag

Annons

Inledningsvis ska följande påpekas - opinionsmätningar och riksdagsval är skilda ting. Erfarenhetsmässigt vet man dessutom att mätningar mitt emellan två ordinarie riksdagsval oftast utfaller annorlunda än opinionsmätningar gjorda några månader före ett sådant val.

Människan är ett vanedjur som vid valurnan tenderar att rösta som hon brukar, men gärna markerar sitt missnöjde med den rådande regimen i opinionsmätningarna mitt emellan valen.

Denna valmanskårens konservativa tendens har många gånger i slutändan räddat regeringsmakten åt socialdemokratin. Politiken har sina verbala paradoxer.

Politikens teckentydare, inklusive tidningens exemplar av arten, har tidigare tillmätt lekens "jokrar" stor betydelse i valrörelsen. Vi syftar på feministiskt initiativ, junilistan, sjukvårdspartiet, vägval vänster med flera potentiella partiprojekt.

Här är naturligtvis osäkerheten stor.

Kategorin "övriga partier" får i mätningen gemensamt 3,5 procent av väljarsympatierna. Till den kategorin hör bland annat det främlingsfientliga sverigedemokraterna, som är ett sedan många år etablerat parti.

Feministiskt initiativ, som ännu inte etablerat sig som valdeltagande parti, får 1,5 procent av SCB, vilket är långt under de mycket starka siffror detta latenta parti tillmätts tidigare. Junilistan, som också ansetts åtnjuta avsevärd väljarpopularitet, tillmäts nu endast en knapp procent.

Här finns en oklarhet i mätningen. Har SCB räknat även ännu icke existerande partier som feministiskt initiativ till kategorin "övriga partier", som normalt endast ska omfatta etablerade partier?

Fyraprocentspärren kan bli en avgörande tillgång för endera blocket. Tyvärr ovisst vilket.

Både miljöpartiet och kristdemokraterna har med nöd och näppe näsan över fyraprocentstrecket. Båda småpartierna tillmäts 4,4 procent och lever därmed vådligt. Många väljare har uppenbarligen tröttnat på dem sedan förra valet.

Om kristdemokraterna ramlar ur riksdagen, är det "kört" för alliansens regeringsambitioner. Och omvänt - om i stället miljöpartiet stupar på riksdagshusets tröskel kan Göran Persson rimligtvis se sig slagen i kampen om regeringsmakten.

Då de båda småpartierna inte beter sig som fysikens "kommunicerande kärl", det vill säga de knycker knappast väljare från varandra, är det fullt möjligt att båda ramlar ur riksdagen i valet. Vid en gemensam hädanfärd påverkas naturligtvis inte styrkeförhållandet mellan blocken i nämnvärd grad av fyraprocentspärrens effekter.

Eventuellt får vi se såväl allians som sossar iscensätta varsin stödröstningskampanj för respektive blocks problemparti. "Kyrkobroder 4 procent" och förstås gamla hederliga "kamrat 4 procent".

Den sistnämnda kampanjen, det vill säga "kamrat 4 procent" brukar sossarna praktisera när vänsterpartiet emellanåt riskerat att falla för fyraprocentstrecket. Denna kamratliga omsorg får i stället, av precis samma skäl, ägnas miljöpartiet som blivit ett lika bångstyrigt som oumbärligt stödparti för Göran Persson.

Vänsterpartiet däremot ligger faktiskt på dryga sju procent, vilket är anmärkningsvärt mycket med tanke på alla turbulenser, avslöjanden och interna vendettor som drabbat kommunistpartiet. (Vi skriver så, då partiledaren Ohly själv så ofta och envist bekänt sig till kommunismen, att vi därvidlag svårligen kan ha missförstått honom.)

Sådant är stundens labila sympatiläge och relativa balans mellan blocken.

Förutom fyraprocentstrecket kan ett skickligt utspel - eller en präktig skandal - av/hos endera blocket avgöra valet.

Ingenting är givet och slumpen kan till sist framstå som rikets verkliga regeringsbildare.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons