Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borgerlig partifusion?

Annons

Slå ihop folkpartiet med andra borgerliga partier, ville fp-ledaren Lars Leijonborg göra i går. Landets av högsommarens politiska ämnestorka hårt prövade ledarskribenter skänkte omedelbart fp-ledaren en tacksamhetens tanke.

Något mer seriöst sagt - Leijonborgs utspel förtjänar att tas på allvar.

Det nuvarande partisystemets mest påtagliga funktion är att evigt konservera socialdemokratins innehav av regeringsmakten.

Svensk partiflora representerar ingalunda någon av högre makter dikterad, evig ordning. Leijonbergs eget parti bär syn för sägen. Folkpartiet uppstod 1933 då riksdagens liberala parti sammanslogs med dess frisinnade.

Fordomdags, för cirka 100 år sedan, utgjorde liberaler och frisinnade vänstern med socialdemokratin som latent bundsförvant och dåtidens höger som huvudmotståndare. Vältaligt skrev Falu Kurirens grundare och förste chefredaktör, den frisinnade Waldemar Skarstedt, om "den folkfientliga högern". Detta var under rösträttsfejdens och bondetågets tidevarv med demokrati och parlamentarism som viktigaste stridsäpplen. En svunnen tid.

Raskt åter till nutiden! I val efter val ägnar sig de fyra borgerliga partierna åt att talangfullt knycka väljare från varandra, med påföljd att socialdemokraterna med stödpartier i rött och grönt alltid erövrar regeringsmakten.

En levande parlamentarisk demokrati förutsätter maktskifte emellanåt, varvid nya friska krafter avlöser ett tröttkört regeringsparti i kanslihus och departement. Om man ska vara ärlig - vilket man emellanåt bör - har socialdemokratin enligt vår mening inte varit speciellt dålig eller missskötsam i regeringsfunktionen. Tvärtom förtjänar både Göran Persson och hans parti avsevärt beröm, vilket vi emellanåt påpekat i ledarspalten. Vi betvivlar nämligen att en borgerlig regering skulle ha mäktat genomföra den lika nödvändiga som smärtsamma och gravt impopulära saneringen av Sveriges sviktande statsfinanser under det kärva 90-talet.

Nu råder emellertid andra tider. En tröttkörd s-regering med sin icke mindre tröttkörde statsminister förtjänar avlösning. Socialdemokraterna behöver helt enkelt vila upp sig under minst en mandatperiod.

Med vem och vilka vill då Leionborg fusioneras?

Fredrik Reinfeldts mer mittenbetonade moderatpolitik utan företrädarens evinnerliga tjat om skattesänkningar, gör Leijonborgs förslag mer realistiskt. Moderaterna framstår i dag inte längre som det konservativa, för att inte säga reaktionära parti, som det fordomdags var.

Somliga bedömare gissar i första hand på det andra mittenpartiet, det vill säga centern. Ämnet är inte helt nytt. På - om vi inte missminner oss - 70-talet var saken senast på tapeten, men rann ut i sanden. Partiernas bakgrund i vitt skilda slags folkrörelser befanns alltför stor.

Hurdan fusionsbenägenheten är hos fyrklöverpartiets nuvarande ledning, låter vi förbli osagt. Maud Olofsson, som äntligen fått "lite drag under pampuscherna" vill måhända köra sitt eget race.

Och kristdemokraterna, som på Alf Svenssons tid i viss rivalitet med moderaterna var ett framgångs- och inflytelserikt parti, vill säkert ytterligare någon tid försöka återupprätta rollen som "nästan blockledare".

Mest sannolikt syns oss att de borgerliga fusionsdrömmarna även denna gången förblir - drömmar. Vilket är synd. Väljarna behöver ett reellt - inte bara ett teoretiskt - regeringsalternativ att rösta på i nästa valrörelse.

Eljest konserveras socialdemokratin i regeringsrollen medan borgerligheten blir lika fixerad i oppositionsfunktionen.

Varken sossar eller borgare mår i längden väl därav.

Mer läsning

Annons