Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bondetågets 90-årsminne

Annons

År 1914 befann sig den personliga kungamakten sedan länge på reträtt inför parlamentarismens krav att kungen måste utse regeringar som stöddes, eller åtminstone tolererades, av riksdagen.

1911 hade Gustaf V efter liberala valframgångar gett vänsterliberalen Karl Staaf uppdraget att bilda regering, trots att kungen personligen skarpt ogillade honom. Gustaf V motiverade utnämningen med att "en bestämd liberal mening höll på Staaf" i riksdagen. Forskare tolkar detta som att kungen accepterade parlamentarismen redan 1911. Själv sympatiserade Gustaf V med olika högerledare och stod i ständig kontakt med dessa, trots att hans statsminister ledde en vänsterregering. Vidare höll sig kungen fortfarande med politiskt extrema rådgivare och opinionsbildare, vilket heller inte rimmar med parlamentarismen. Mest känd är forskningsresanden Sven Hedin med Wilhem II:s auktoritära Tyskland som ideal.

Hösten 1913 skärptes läget. Första världskriget stod för dörren och försvarsfrågan aktualiserades. Där hade det länge skurit sig mellan statsministern och kungen. Staaf, som utlovat sänkta försvarsutgifter i 1911 års valrörelse, deklarerade i ett uppmärksammat tal att han inte tänkte svika sina löften till väljarna. Kungen fann förhållandet till Staaf "outhärdligt" och började diskutera möjligheten av en högerregering med riksdagens högerledare.

Nu började utomparlamentariska högerkrafter agera i försvarsfrågan. Bondetåget iscensattes som en "opolitisk" fosterländsk manifestation för Sveriges försvar. 30 000 personer reste med extratåg från landsorten till Stockholm under parollen "Gud, konung och fädernesland". På slottets borggård läste kungen upp ett tal som författats av Sven Hedin och löjtnanten Carl Bennedich, med synnerligen skarp kritik av regeringen Staafs försvarspolitik.

Varken statsministern eller något av statsråden hade delgivits borggårdstalet i förväg. Däremot hade talet visats för högerledaren Arvid Lindman, som avrått kungen från uppläsning och varnat för regeringskris.

Lindman blev sannspådd. Regeringen Staaf lämnade in sin avskedsansökan den 8 februari, ett par dagar efter kungens politiska utspel på borggården.

Då hade Hjalmar Branting dessförinnan i spetsen för en väldig, socialdemokratisk demonstration med 50 000 deltagare uppvaktat regeringen utanför kanslihuset i Stockholm och försäkrat Carl Staaf om arbetarrörelsens moraliska stöd i kampen för parlamentarism mot personlig kungamakt. Konturerna av en ny, politisk vänstergruppering med socialdemokrater och liberaler började framträda, vilket måhända förklarar högerledaren Lindmans rädsla för en regeringskris omedelbart efter Bondetåget. Ett helt annat politiskt landskap kunde ha blivit följden.

Flera forskare menar att Gustaf V avsiktligt drev fram regeringen Staafs avgång, vilket förefaller troligt. Men ville den vanligtvis försiktige kungen verkligen krossa parlamentarismen och återinföra personlig kungamakt? Det är mer tveksamt.

Inflytelserika högerfigurer med antiparlamentariska, ja antidemokratiska ambitioner fanns förvisso i kungens närmaste omgivning. En berömd episod i Falun bekräftar detta.

Våren 1914 höll Sven Hedin ett "fosterländskt tal" på Dalregementets officersmäss. Hedin dömde ut regeringen och manade officerarna att "när jag blåser i trumpeten, så ska ni alla följa". Formuleringen kan tolkas som uppmaning till uppror eller statskupp. På mässen befann sig en musikfanjunkare, som refererade Hedins tal till Falu Kurirens chefredaktör Waldemar Skarstedt, som omedelbart offentliggjorde det hela. Riksskandal och våldsam pressdebatt följde. Regementschefen ställdes inför rätta men friades.

Bondetåget i februari 1914 lever i folkminnet som gammalhögerns sista försök att stoppa parlamentarism och demokrati. Hurdant blev utfallet politiskt sett?

Högerregeringen Hammarskjöld, som efterträdde Staafs vänsterregering, dominerades av Arvid Lindgren och andra moderata högerkrafter. Inte av extremhögern.

Den personliga kungamakten stärktes inte. Fackhistorikern Gösta Johansson skriver att "Gustaf V:s handlingsfrihet med Hammarskjöld som statsminister faktiskt var mer kringskuren än under Staafs tid". Som statsminister satte nämligen högermannen Hammarskjöld stopp för kungens - och drottning Viktorias - kontakter med Sven Hedin och andra utomparlamentariska rådgivare på yttre högerkanten.

En forskare, Jarl Torbacke, hävdar att det inom försvarsrörelsen bakom bondetåget fanns krafter och kretsar som ville avveckla folkrepresentationen och återgå till kungligt envälde av karolinsk typ.

Frågan är hur starka dessa antidemokrateriska krafter, som även fann riksdagshögern alltför parlamentarisk, egentligen var. Antagligen var kampen för parlamentarismen i praktiken redan vunnen vid tiden för Bondetåget.

Mer läsning

Annons