Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blågrön röra på gång?

Annons

Efter att fullständigt sensationellt ha blivit den ledande oppositionspolitikern frestas säkert "Leijonkungen" att försöka vräka Göran Persson. Detta är en oppositionsledares traditionella uppgift. Ur ett - ska vi säga - "sportsligt" perspektiv kan vi ha full förståelse för ambitionen.

För idrottsliga bravurnummer finns emellertid föga plats i politiken. Vi betvivlar att den regeringskombination, som blir möjlig om Persson nu petas ur sadeln, kan ge moder Svea den politiska och ekonomiska stabilitet som riksgumman så innerligt väl behöver.

Såväl sysselsättning, vård- och skolreformer som skattesänkningar hänger på att tillväxten tar förnyad fart. Risken syns oss avsevärd att den hittillsvarande rödgröna regeringsröran ersätts med en icke mindre rörig blågrön dito.

Det vildvuxna miljöpartiet är ingen stabil samarbetspartner för en tillväxtsugen borgerlig regering, som därtill blir beroende av moderat riksdagsstöd. Den ömsesidiga animositeten mellan moderater och maskrosor är blott alltför väl dokumenterad. De sistnämnda blomstren har dessutom i valrörelsen klart och tydligt deklarerat sin ovilja att dela rabatt med vitsipporna. Laguppställningen syns oss således minst sagt problematisk.

Till skillnad från det mer försiktiga vänsterpartiet försöker nu miljöpartiet stärka sin egen förhandlingsposition genom att ackordera med flera intressenter, det vill säga med både folkpartister och socialdemokrater. Vilket är en god gammal regel i affärssammanhang.

Att ackordera är emellertid en sak, att göra avslut någonting helt annat. Vi betvivlar att miljöpartiet, som till stor del stöds av vänstersympatisörer, verkligen vågar störta en röd regering för att sedan ta plats i en moderatstödd borgerlig.

Genom att samtala med folkpartiet några dagar för att sedan säga nej, kan miljöpartiet åtminstone formellt påstå sig leva upp till en obunden vågmästarroll.

Politik är inte bara en fråga om spännande partikombinationer utan tyvärr även om vissa realiteter. Hur ställer sig maskrosorna som regeringsparti, när den regering där de ingår med ministerposter och allt ska ansluta Sverige till EMU?

Miljöpartiet är svuren fiende till både EU och EMU. Utrikespolitiken torde över huvud taget bli en knepig historia. Energipolitiken kan också störa kanslihusfriden, då folkpartiet tror på kärnkraften och miljöpartisterna vill avveckla, ju mer bums desto bättre.

Göran Perssons kategoriska vägran att ta in vare sig vänsterpartister eller miljöpartister i sin regering antyder att statsministern inte riktigt tror på - och därför inte känner sig nämnvärt hotad av - det Leijonborgska projektet med en blågrön regeringskoalition.

Mer läsning

Annons