Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Behövs värnplikten?

Annons

Värnpliktsförsvaret sammanhänger med demokratins genombrott för drygt 100 år sedan. "En man, ett gevär och en röst" var en sällsynt slagkraftig paroll för medborgaranda, demokrati och medinflytande. Om folkförsvar och neutralitet rådde välgörande svensk enighet under tre världskrig - två varma och ett kallt. Värnplikt och alliansfrihet var sakrosankta begrepp, ifrågasatta endast av politiskt kraftlösa minoriteter, som av skilda skäl motsatte sig ett militärt försvar överhuvudtaget.

Under såväl världskrig som kallt dito förelåg reella invasionshot mot Sverige. Endast ett folkförsvar, grundat på allmän värnplikt, kunde ge försvaret hygglig, numerär trovärdighet - ca 800 000 soldater vid total mobilisering.

Sovjetimperiets kollaps ändrade hotbilden. En stor kustinvasion av närmast Normandieklass framstår i dag som så osannolik, att invasionsförsvaret inte längre går att motivera politiskt. Den ena smärtsamma bantningen efter den andra har redan vederfarits försvaret. I Falun och annorstädes.

Samtidigt har det blivit på modet att avslöja Sveriges gamla dubbelspel med USA och Nato under kalla kriget. Med den borgerliga oppositionens välsignelse skaffade sig regeringarna Erlander och Palme försäkringar om snabb västlig militär hjälp i händelse av ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Vad som var statshemligheter då kan yppas tämligen juridiskt riskfritt nu, till historieskrivningens fromma.

Stor osäkerhet råder i dag om hotbilden och därmed också om försvarets framtida utformning.

Endast en del av varje årsklass inkallas numera till värnpliktstjänstgöring. Några blir djupt besvikna över att inte få göra lumpen. Andra blir glada över att slippa. Hur meningsfullt är det då idag att döma och straffa vapenvägrare, undras från bland annat centerhåll? Är det inte rimligare att låta den ovillige slippa och ersätta vederbörande med någon, som vill men inte erbjudits att hoppa i kronans kalsonger?

Värnplikten bör utformas så, att man vid eventuella, framtida krislägen, som kräver fler soldater, kan öka numerären med pliktlagens hjälp. Vi är därmed tillbaka till mellankrigstidens situation, då försvaret av sparsamhetsskäl tillämpade kategoriklyvning, vilket innebar att en del av 20-åringarna (den gängse inryckningsåldern då) i varje årsklass inte togs ut till grundutbildning men kunde inkallas senare, om situationen så krävde. Vilket den abrupt gjorde den 2 september 1939.

Allt fler stater satsar på yrkesförsvar. Vi tror detta vore olyckligt för Sveriges del. Sådana krigsmakter tenderar lätt att bli "en stat i staten", utan medborgerlig insyn. Alltför ofta utgörs yrkesarméernas manskap av personer med problem på den civila arbetsmarknaden.

Vi är övertygade om att värnplikts- modellen på flera sätt höjer kvaliteten, både för det militära försvaret och för det civila samhället genom värdefull växelverkan. Försvarets ledarskapsutbildning har till exempel utomordentligt gott anseende och är starkt meriterande även på den civila arbetsmarknaden. Samtidigt har för- svaret, inte minst vid internationella uppdrag, mycket stor nytta av de värnpliktigas mångfacetterade erfarenheter och färdigheter från civila jobb.

Vilken typ av militärt försvar ska vi då ha? Man talar om ett antal nationella säkerhetsstyrkor samt utbildning av trupp för fredsbevarande uppgifter utomlands. Den formella svenska neutraliteten, med anor från krimkrigets dagar i mitten av förr- förra seklet, framstår som allt mer överspelad efter kalla krigets slut. Svensk trupp finns till exempel på plats i Afghanistan, där supermakten USA anger tonen. Säkert bättre för afghanerna att även styrkor från mindre stater finns på plats, än att supermakten huserar allena.

Men neutralt?

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons