Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Behövs ungdomsförbunden?

Annons

Att SSU:s kongress i år har föregåtts av fiffel och skandaler är ett faktum. När statsminister Göran Persson bestämde sig för att utebli från kongressen drogs långtgående mediala slutsatser. Kunde det vara så illa? Är sprickan så djup? Det hör ju till traditionen att statsministern hedrar kongressen med sin närvaro. Sprickan mellan de så kallade vänster- och högerfalangerna må vara djup, men det mesta tyder ändå på att förbundet enas och att konflikterna underblåses av diverse debattörer i syfte att skapa medial dramatik.

I det globala mediala landskapet är det livsnödvändigt att skrika och helst vifta med armarna för att höras och synas. Plakatpolitik och medieutspel ersätter därför eftertänksamma diskussioner kring sakfrågor. SSU står i sakfrågorna för ungefär samma saker som det alltid har gjort, stora delar är relativt rimliga förslag, andra delar är rent nonsens. Men medierna fokuserar alltsomoftast på det interna käbblet och ungdomspolitikerna lånar sig gång på gång till löjeväckande, offentlig pajkastning. Vilka väljare är intresserade av hur SSU ska byggas upp organisatoriskt för att förhindra ytterligare fiffel med medlemslistor och bidrag? Det är ett ämne som har diskuterats åtskilligt före kongressen. Svaret är sannolikt att en relativt välutbildad väljare i ett modernt samhälle oftast endast vill se ansvar utkrävas. Den vanlige väljaren vill utöver detta se politiska förslag som leder till handling, inte lyssna till evigt internt partikäbbel.

Vi har sett samma sak hända kring andra svenska ungdomsförbunds kongresser. Sekterism, fraktionsbildning, strider om positioner och en tilltagande fixering vid makten som sådan. Bakom detta går det att ana en ovilja till samtal med människor utanför politiken, en inåtvändhet gränsande till förakt. Det finns gott om fullfjädrade politiska broilers i ungdomsförbunden och de har ofta en tendens att betrakta människor utanför politiken som valboskap. Det vet alla som minns den där lite märkliga typen i skolan som försökte övertyga klasskompisar att gå på centerpartiets eller Unga Örnars diskotek i stället för den rökiga rockklubben nere på stan.

Den folkrörelsedemokrati som har varit ett dominerande inslag i svensk politiks mittfåra bygger på det rakt motsatta. Det är en kultur som i sina bästa stunder innehåller ett regelbundet åsiktsutbyte mellan politiker och medborgare, där värderingsdiskussionen är levande, i bästa fall givande och dessutom leder till fruktbara politiska åtgärder.

JONAS LERSTEN

Mer läsning

Annons