Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Befogat självförtroende

Annons

Den kommande veckan kommer politiken att domineras av det stundande mötet mellan de fyra borgerliga partiledarna hemma vid köksbordet hos Maud Olofsson i Hagfors, Bygdeå, Västerbotten.

Och kan Bo Ringholm ordna trevliga bilder på honom själv hållandes ett spädbarn vill inte Olofsson vara sämre. Hon har lovat (eller hotat) fixa fram en vedeldad badtunna åt sig och de gästande Göran Hägg-lund, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg.

Hon bjuder in "badpojkarna" utifrån en styrkeposition. Just Olofssons skarpa ideologiska kritik mot s är den som Göran Persson haft allra svårast att hantera.

Hon beskriver sig själv som en person som har nära till känslor. När samhället inte respekterar individer, småföretagare kläms åt och "unga tjejer känner att de inte kan gå säkra över torget" höjer hon tonläget till den grad att hon förstått att hon uppfattas som arg.

Men det är befriande med politiker som är arga på s!

Centerpartiet var på väg att utplånas på riksnivå - att åka ur riksdagen skulle partiet som riksorganisation aldrig ha överlevt. Centern var tvungen att göra en omstart efter att under Olof Johansson uteslutande ägnat sig åt budgetsanering och efter att Lennart Daléus bara framstått som otydlig. Men många vågor har skvalpat under Öresundsbron sedan Johansson.

Ur den mycket grundläggande interna omorienteringsprocessen kom ett parti som numera har socialliberalism inskrivet i partiprogrammet, där fri företagsamhet och socialt ansvarstagande sammanfattas i "miljö, marknad, människa".

"Ingen annan begrep våra begrepp", sade Olofsson om dessa misstänkt fp-lika formuleringar, men faktum är att också under glansdagarna på 1970-talet var c:s tydliga ideologiska frondering mot s ett framgångsrecept. Betong, system, kollektiv och storebrorshållning från s stod då emot Fälldins decentraliseringsideal, småskalighet och kärnkraftsmotstånd.

I ett land där två tredjedelar av befolkningen i åldrarna 20-64 år försörjs av det allmänna - som offentligt anställda, sjukskrivna eller förtidspensionerade - vinner Maud Olofsson terräng med att vara tydlig i uppvärderingen av riktiga jobb i riktiga företag.

Hon angriper klockrent det hon kallar för "nån-annan-ismen", föreställningen att "dom", någon annan - verket, förvaltningen, myndigheten, staten, kommunen, landstinget, har det yttersta ansvaret för hur individernas liv gestaltar sig.

Hon konstaterar att människor förvandlas till "ärenden" i s grottekvarn av byråkrati och trots att svenskarna är mer välutbildade än någonsin får de inte ansvar för en enda krona när det gäller rehabilitering efter sjukdom eller kompetensutveckling när de drabbas av arbetslöshet.

Någon annan vet bättre. Någon annan är ansvarig. Systemet ska lösa problemet.

I ett ofta citerat uttalande, som gärna får bli bevingat, har hon sagt att s ser svenskarna som "fågelungar som vill bli matade", när landet behöver att folket är "ivriga bävrar".

Olofssons klarspråk om hur s använder utnämningsmakten för att bygga ihop system, förvaltning och parti imponerar. Hon har rätt när hon säger att s numera inte tillämpar någon ideologi alls - utan bara lagar efter läge, bara klamrar sig fast vid makten.

Sammantaget utstrålar c och Olofsson regeringsduglighet, precis den pragmatiska kvalitet byggd på ideologisk säkerhet som starka c-organisationer i många av Dalarnas kommuner besitter. Därför regerar c lokalt. Och regeringsduglighet var väl knappast företrädarna Johansson eller Daléus starkaste grenar i den politiska mångkampen.

Mer läsning

Annons