Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BAWAR ISMAIL: Politiker borde inte bara ta folks oro på allvar

Demokrater måste bli bättre på att avväpna populister.

Annons

Stefan Löfven (S) vill ta folks oro på allvar.

Det har varit mycket snack om populism – både innan och efter Donald Trumps valseger i det amerikanska presidentvalet. Att ta "folks oro" på allvar har därför glidit upp som ett populärt uttryck i tron om att det skulle motverka populismens framgångar i västvärlden. Statsminister Stefan Löfven (S) är också inne på det spåret.

Det är inte en helt problemfri inställning. Folket är ju inte helt homogent. Bakom "folket" döljer sig nämligen en rad olika väljargrupper, med olika intressen och farhågor. Folket är såväl fabriksarbetaren som förskolepedagogen. Det kan lika gärna vara flyktingen från Irak som nyligen blivit svensk medborgare eller studenten som fått en bostadsrätt av sina välbärgade föräldrar. Det är medborgare från norr till söder, från storstaden till vischan. Alla vi medborgare är "folket".

Men samtidigt går det inte att förneka att det finns politiska områden och pågående kriser som leder till utbredd oro. Förra årets flyktingkris, och hur integrationen bör skötas. Den akuta bostadsbristen. Poliskrisen. Hotet från terrorism. Socialtjänstens allt mer ansträngda verksamhet. Krisen i den svenska skolan.

Det är lätt att säga att politik inte är terapi, och att politiker – framför allt statsministern – inte bör agera känslotolkar. Men de känslor som vissa väljargrupper har kommer inte att försvinna om politiker inte vill försöka förstå dem. Och, vilket populistpartierna visat, risken är att andra politiska krafter bekräftar och tar dessa känslor i anspråk.

Ett aktuellt exempel är hur kommuner ska hantera återvändande IS-terrorister. Många reagerade starkt på förslag om att jihadister ska få olika slags samhällsstöd i form av jobb, körkort och skuldsanering. Undertecknad var en av dem. Men svaret från de som försvarade denna form av "rehabilitering" var att kritikerna bara ägnade sig åt känslosam populism. Därmed ansåg man att de föreslagna idéerna var fullt ut legitima, och kritikerna avfärdades som människor utan någon koll.

Men populiststämpeln spelar helt i händerna på de politiska krafter vi demokrater vill stoppa. Om det anses vara känslomässig populism att inte vilja ge återvändande jihadister hjälp med körkortsutbildningar, vilka krafter tjänar på det? Det är inte S eller M. Det är partier som SD. För plötsligt är det en fråga som man inte vågar ta tag i, för vem vill stämplas som populist? Det ger bara SD utrymme att ta över frågan.

Det påminner om vad författaren Torbjörn Elensky är inne på i en understreckare i SvD om populismens framfart: "Populisternas frågor kan förtjäna att tas på ­allvar. Men det innebär inte att det ska ske vare sig genom debatt med populisterna själva eller genom att deras problemformuleringar tas som utgångspunkt. (...) Det är viktigt att kunna erkänna de sociala och politiska problem som faktiskt finns i Västeuropa liksom Nordamerika. Proaktiva demokratiska politiker måste ta tag i de problemen innan populisterna gör dem till sina."

Just frågan om hur återvändande IS-terrorister ska hanteras är en sådan där demokrater kan avväpna populister innan de tagit över frågan. De känslor som IS väcker hos människor måste kunna kanaliseras av demokratiska politiker.

Och kanske är det detta vi behöver diskutera? Ja, tala om att ta folks oro på allvar. Men våra politiker måste också bli betydligt bättre på att hitta problem och ta tag i dem – och inte avfärda de starka känslor som sedan väcks när krisen är ett faktum.

Mer läsning

Annons