Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bagdad nästa?

Annons


Genom att framstå - och bli framställd - som USA:s fiende nummer ett stärks Saddam Husseins status runt om i världen. Mannen hade redan före Gulfkriget ambitionen att framstå som arabvärldens mytiske "starke man" som enar de rättrogna mot Islams fiender. Även sådana arabregimer, som hjärtligt ogillar diktatorn i Bagdad, motsätter sig - åtminstone officiellt - en väpnad attack på Irak. Dessa västvänliga arabregeringar har problem med militanta fundamentalister inom de egna gränserna och är rädda för att extremisterna skall kanalisera de starka antiamerikanska opinioner, som en amerikansk attack mot Irak ofelbart skulle utlösa.

Hur allvarligt menade är egentligen George Bushs ideliga vapenskrammel mot Saddam Hussein? Nervkrig mot regimen i Bagdad och/eller ett försök att vänja den amerikanska opinionen vid tanken på krig? Svårt att veta. Kanske bådadera.

Tidigare i veckan publicerade en ansedd amerikansk tidning "utläckta" planer på ett överraskningsanfall mot Bagdad, som skulle paralysera Iraks krigsmakt.

Alla större administrationer läcker. Därav följer emellertid inte att alla läckor till media är äkta vara utan en nära nog etablerad metod att förmedla desinformation och andra inofficiella budskap. Mången statsman har gjort läckaget till skön konst.

Förhåller det sig möjligen så, att amerikansk politik fungerar mindre tillfredsställande utan en lättidentifierad, lagom skräckinjagande fiende, mot vilken nationen vid behov behändigt kan enas? Kalla kriget är ju över och kommunismen betryggande krossad, varför amerikanska folket - och världen - numera saknar en någorlunda entydigt övertygande hotbild. Busen i Bagdad skulle således uppfylla ett psykologiskt vakuum.

Valet av fiender är alltid en kinkig sak i all politik. Vida viktigare än valet av vänner, som kan ske mer på en höft.

President Bush har emellanåt omnämnt Irak och Nordkorea som "ondskans axelmakter". Men med den senare nationen har Washington i dessa yttersta dagar börjat förhandla. Återstår således bara regimen i Bagdad.

Nåväl, diktatorn Saddam Hussein torde med marginal uppfylla alla rimliga kvalifikationer för en plats i politikens skräckabinett. Han försöker enträget tillskansa sig kärnvapen, stridsgas och biologiska vapen - och drar sig bevisligen inte för att använda dem. Mannen är den ende tyrannen hittills, som tillgripit kemiska stridsmedel - nervgas! - mot det egna landets medborgare. De ohyggliga massakrerna på kurdisk bybefolkning saknar motstycke.

Frågan är emellertid hur herrar som Saddam Hussein bäst bör hanteras, till dess deras egna undersåtar står redo för revolution. Metoden efter Gulfkriget har varit att hålla regimen i Bagdad isolerad och kontrollerad. Trots flera fadäser har världssamfundet därvidlag trots allt varit ganska framgångsrikt.

Med upprepade anfallshot utan handling riskerar president Bush att framstå i en löjlig dager inför världsopinionen - och kanske hamna i en desperat politisk situation, där han frestas tillgripa militärt illa genomtänkta aktioner. Ungefär som president Kennedy, då denne gav klartecken för det lika chans- som sanslösa invasionsföretaget i Grisbukten på Kuba 1961.

Mer läsning

Annons