Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu ingen vinnare

Annons

En stark och samlad borgerlig opposition förutsätter i praktiken närvaron av ett reellt socialistiskt alternativ i politiken. Endast då har det borgerliga blocket möjlighet att profilera sig liberalt, så att väljarna verkligen inser att två alternativ föreligger.

Göran Perssons regeringspolitik kan svårligen kallas socialistisk. Vilket våldsamt grämer partivänstern, Göran Greider på Dala Demokraten och andra nostalgiska vänner av en svunnen ideologi.

De borgerliga partiernas stora problem är att Göran Persson för många borgerliga väljare numera framstår som den trovärdigaste garanten för en kraftfull mittenpolitik. Han gör det genom påtagligt starkt ledarskap inklusive förmågan att sätta partivänstern på plats i såväl in- som utrikespolitiska angelägenheter. Det sistnämnda utmärkt väl demonstrerat på senaste s-kongressen.

Partivänsterns magsura protester mot Perssons "borgerliga" realpolitik, snarast stärker statsministerns sympatier bland borgerliga väljare. Ur den aspekten är gamle utrikesministern Sten Andersson, Göran Greider på DD och Helena Klingspor på Arbetarbladet oavsiktligt goda garanter för statsminister Persson stigande popularitet hos väljare, som eljest brukar rösta borgerligt.

Vänsterkritiken mot Persson är kontraproduktiv såtillvida att den inte alls driver densamme åt vänster utan tvärtom ökar väljarstödet för hans förkättrade "borgerliga" regeringspolitik.

Politiken har sina muntra paradoxer.

Det i särklass största borgerliga partiet - moderaterna - har uppenbara problem att formulera andra slagkraftiga alternativ ut-över de traditionella kraven på skattesänkning. Väljarstödet sviktar. Bo Lundgrens inte alltför karismatiska ledarskap torde knappast förbättra situationen. Moderatledaren framstår som en odiskutabelt skicklig men färglös partiteknokrat, som i bästa fall engagerar de redan frälsta.

Dagens moderata samlingsparti är väsentligen ett liberalt parti, med allt färre konservativa inslag. Detta är en internationell trend. Många kulturkonservativa väljare ser istället kristdemokraterna som ett alternativ och enstaka fall frestas kanske av dubiösa partibildningsförsök "höger om höger". Redan Gösta Bohman förutsåg den här utvecklingen och var uppriktigt rädd för uppkomsten av ett nytt kulturkonservativt parti, så att moderaterna skulle tvingas till tvåfrontskrig. Något sådant partibildningsförsök av någorlunda dignitet inträffade emellertid aldrig under Bohmans period som moderatledare.

Oppositionspartiernas klena väljarstöd i valrörelsens upptakt är illavarslande och kommer förhoppningsvis att medföra en borgerlig omprövning. FK:s politiska redaktör ertappar allt oftare sig själv med - att mot sin egentliga övertygelse - avundsjukt snegla på britters och nordamerikaners tvåpartisystem. Där har man dock alltid en fungerande opposition. Vilket ur parlamentarisk synpunkt sannolikt är ännu viktigare än partipolitiska ideologier.

Mer läsning

Annons