Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amerikansk titelmatch

Annons

Amerikansk inrikespolitik skiljer sig avsevärt från europeisk, för att inte tala om svensk. Inte minst retoriskt. Med följande ord inhöstade Kerry stormande applåder vid konventet i Boston:

- Låt det inte råda något tvivel om det. Jag tvekar aldrig att använda våld om det behövs!

Antag att en svensk statsministerkandidat i en valrörelse sagt sak samma. Likväl betraktas Kerry som rena fredsduvan vid jämförelser med slaghöken Bush.

För Kerry gäller att fiska väljare som tröttnat på Bushs irakiska politik, utan att samtidigt stöta bort en del folk på demokraternas patriotiska högerflygel, som kräver lite tuffa tag i utrikespolitiken.

John Kerrys taktiska dilemma ser ut så här:

Hur ska man utnyttja det massiva missnöjet med Bushadministrationens krig i och ockupation av Irak utan att samtidigt framstå som vek, pacifistisk och lite vänstervriden? En svår balansgång.

Redan får Kerry besvärliga frågor om hur han konkret ämnar agera i Irak efter en valseger. Om han för energiskt vidhåller kritiken av Bushs krigspolitik riskerar han att tappa högerröster. Och om han utlovar kraftfulla militära insatser i Irak riskerar han att förlora fredsvännernas nyvunna förtroende.

Dessutom måste Kerry handskas varsamt med det delikata faktum att han faktiskt voterade för kriget i Irak, vilket inte rimmar alltför väl med antikrigslinjen. Att han vid ett annat tillfälle dessutom voterat emot ytterligare militära anslag, får hans linje att framstå som oklar inför en nation, som förväntar sig självsäker rätlinjighet av nära nog westernmodell hos sina politiker.

Sak samma med religionen. Bush, mer beroende av den kristna högerns röster än Kerry, betonar oftare sin kristna övertygelse. Kerry riktar en del pikar mot Bushs religiositet och framställer sig själv som mindre dogmatisk. Likväl aktar sig Kerry noga för sådan kritik av motståndarens religiositet, som kan få honom själv att framstå som fritänkare, ateist eller ens seriös tvivlare.

Den politiker, som är korkad och/eller ärlig nog att offentligen ventilera tvivel på Vår Herres (eller ens den andra potentatens) existens, är komplett chanslös i USA. Motståndarlägret (den politiska alltså) skulle omedelbart utnyttja en sådan taktisk blunder.

Hur kan då president Bushs taktiska plan inför den stundande titelmatchen tänkas se ut? Att plötsligt försöka konkurrera med Kerry i rollen som fredsduva torde vara tämligen lönlöst. Bush har varken en förd utrikespolitik, politiska bundsförvanter eller en väljarkår, som lämpar sig för en sådan manöver.

Mer sannolikt kommer han att försöka göra om sitt gamla bravurnummer från tiden omedelbart efter den 11 september, då han plötsligt framträdde som initiativrik och synnerligen såväl slag- som handlingskraftig nationalhjälte.

Hans antiterrorkampanj var inledningsvis ett taktiskt mästerstycke, som omedelbart gav honom brett nationellt och internationellt gensvar.

Risken finns att Bush i stressen inför presidentvalet, frestas till utrikespolitiska äventyrligheter som ger honom förevändning att köra det gamla bravurnumret med sig själv i huvudrollen som nationens och civilisationens hjälte i bejublad repris.

Frågan är om lindrigt karismatiske, lite rekorderligt tråkige Kerry förmår tackla den taktiken i en nation vars väljare sägs älska hjältar.

Mer läsning

Annons