Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amerikansk brutalitet

Annons

Att kränka och förödmjuka motståndaren har tyvärr uråldrig hävd. Till samma usla tradition hör sedvänjan att våldta och på andra sätt sexuellt kränka motståndarens kvinnor, senast såvitt känt praktiserad under kriget på Balkan.

Ibland är syftet "rationellt" såtillvida att krigsfångar ska "mjukas upp" mentalt inför mötet med förhörsledaren. Rationellt - men komplett oacceptabelt! Folkrätten är härvidlag entydig.

Hur uppriktig är president Bush själv i sina fördömelser av det inträffade? Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara.

Däremot är det alldeles uppenbart att det politiska spelet nu kräver en mycket stark markering från presidentens sida, uppriktig eller ej. Enligt författningen är Bush även USA:s högste militäre befälhavare och därmed formellt ansvarig för krigsförbrytelser, begångna av amerikanska soldater.

Saken har nu utlöst sådana internationella protester att presidenten sannolikt nödgas "offra en underhuggare", vilket sker genom att någon för ändamålet lämplig general utses till syndabock. Inte bara arabvärlden utan även hemmaopinionen och flera internationella organisationer med folkrätt och mänskliga rättigheter som huvudintresse, ska i möjligaste mån blidkas. Vilket inte blir helt lätt.

Hårresande ruggigheter rapporteras från alla krig och säger inte så mycket om de krigförandes speciella grad av bestialitet, även om propagandan mer än gärna påstår det. Krig och framför allt krigets ångest gör alla människor bestialiska. Möjligen kan man säga att en välutbildad och väldisciplinerad trupp inte begår krigsförbrytelser lika lätt som en sammanrafsad soldatesk eller hatsprängd paramilitär styrka.

Den politiska och militära ledningens respekt för människorätt och krigets lagar spelar naturligtvis en avsevärd roll i sammanhanget. Hitlers soldater var vanligtvis utmärkt väl utbildade och disciplinerade - men begick likväl svåra krigsförbrytelser delvis därför att Führern och åtminstone SS-ledningen uttryckligen "ville ha det så" och direkt uppmanade truppen till skändligheter.

Massmedias närvaro på krigsskådeplatserna spelar rimligtvis en viss, dämpande roll i sammanhanget. Få - men långt ifrån alla - krigsledare är rädda för att den egna truppens förbrytelser ska komma till världens kännedom. Däremot ser man naturligtvis gärna att fiendens skändligheter och brott mot krigets lagar får maximal spridning genom mediernas försorg. Vilket ingår i psykologisk krigföring.

Detta gör att de ganska få nutida krig, som utspelas i medias frånvaro, tenderar att bli extra brutala. Krigsförbrytarna riskerar ju inte att få sina brott och brutaliteter omgående utkablade till världsopinionen.

Av likartade orsaker är demokratiernas militära personal förhoppningsvis - men ingalunda säkert - mer på sin vakt mot krigsförbrytelser än vad diktaturens soldater är. De förra lyder dock under folkvalda regeringar, som har väljaropinionen på hemmaplan att ta hänsyn till. Någon heltäckande garanti mot krigsförbrytelser utgör demokratin emellertid icke, vilket krigshistorien och de nu aktuella angloamerikanska skändligheterna i Irak utvisar.

Mer läsning

Annons