Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Almedalen - många pratar, vem lyssnar?

/

Annons

På det officiella programmet står 462 olika seminarier och arrangemang.

Organisationernas arbete kan i bästa fall leda till aktivare åsiktsbildning och ett öppnare demokratiskt samtal. Men då krävs att politikerna också lyssnar.

Scenen på Almedalens presscenter på måndagsmorgonen är talande: En megafonförsedd Carl Bildt-imitatör med följe tränger sig in i lokalen. Ett tiotal journalister störs i arbetet och tvingas för en stund lyssna till högljudd reklam på tillgjord halländska för ett seminarium som ska äga rum senare på eftermiddagen.

Demonstranterna demonstrerar för varandra. Flygbladsutdelarna byter papper, och gratisluncherna avlöser frukostmötena. Praktiskt taget alla representerar redan någon form av organiserat intresse, allmänheten lyser med sin frånvaro. Det är många som pratar, men ingen är där för att lyssna.

Frågan är vem det är som syns och hörs? Förra året utsågs Naturskyddsföreningen till Årets opinionsbildare i Almedalen för kampanjen Livrädda Östersjön. Med dyra artister, inhyrt segelfartyg, seminarier och ett väl genomtänkt budskap lyckades Naturskyddsföreningen få genomslag i medierna och på den politiska dagordningen. Mönsterkampanjen kostade dock runt fyra miljoner kronor att genomföra. Men frågan är om en fet kampanjkassa är en förutsättning för att få uppmärksamhet och inflytande. I så fall är inte bara Almedalen utan hela den svenska opinionsbildningskulturen generellt på väg västerut, mot amerikansk penninglobbyism.

Kritiken mot Almedalen är mångbottnad: åsiktsutbytet liknar tidvis marknadsgyckel, och ofta är det den resursstarke, med stor kampanjkassa, som syns och hörs mest - snarare än den som har mest angeläget budskap.

Men den stora fördelen med Almedalen är så mycket viktigare än den samlade kritiken. När annars träffas i stort sett alla organiserade intressen för att på en öppen arena debattera och bilda nya allianser? Här uppstår möten som annars aldrig skulle ha ägt rum i riksdagskorridorerna. Miljörörelsen och handikapporganisationen inser att de har gemensam syn på kollektivtrafiken. Småföretagaren och fackförbundet börjar fila på en gemensam debattartikel. Kanske skulle till och med majoritet och opposition kunna börja prata med varandra?

Det största problemet i Almedalen är därför inte alla de som lobbar. Det är i stället att våra politiska partier inte förmår utnyttja Almedalen som den demokratiska arena den faktiskt är. Flera partiledare uteblir i år, andra kommer främst dit för sitt eget tal, och många andra politiker är framför allt i Visby för att mingla med partikamraterna.

Det parti som först förmår att verkligen ta tillvara de oerhörda mängder ny och relevant samhällsinformation som hundratals aktörer av olika slag tagit fram får en oerhörd konkurrensfördel. Fredrik Reinfeldt säger att han är en lyssnande statsminister - varför är han då inte i Almedalen?

JOAKIM LINDBERG

JENNY FRANSSON

är pr-konsulter vid Westander Publicitet & Påverkan, som är ett partipolitiskt obundet företag.

Mer läsning

Annons