Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

50000 i Dalarna bor ensamma

/

Annons

På årets kortaste dag tänker jag på att det måste bli som mörkast innan det vänder.

Men sett till det som händer i världen omkring oss känns det orimligt att ett sådant mörker kunnat nå så höga nivåer utan vändning.

Årets julklapp är VR-glasögon, hävdar handelns undersökningsföretag.

Julen är familjernas högtid hävdar TV-värdarna.

Även i år beräknas vi tillsammans sätta köprekord i julhandeln. Med risk för att skapa dålig stämning hävdar jag att julen kommer att sätta svenskt rekord i ensamhet, fler barn än någonsin kommer att ringa Bris jourtelefon, och jag önskar vi i stället för att titta in i en virtuell verklighet tar av oss skyddsglasögonen och ser världen som den är.

För vi behöver göra något åt den.

När sonens skola hade luciafirande samlades över 900 elever i kyrkan. Barnen var förväntansfulla, bänkarna där föräldrar till barnen i kören reserverats plats var fyllda till sista plats av stolta vuxna med mobilkamerorna i högsta hugg. Men prästen uppmanar alla att inte lägga ut bilder från firandet på sociala medier.

Föräldrarna suckar och i den gemensamma utandningen känner jag en distinkt doft av sprit. Vilka av de 900 barnen står där i kyrkan och känner inget annat än oro för helgerna som kommer? De är många.

Antalet ensamhushåll i Sverige ökar för varje år. I Dalarna består hushållen i genomsnitt av 2,12 personer. Över 50000 bor helt ensamma.

Allra ensammast är de unga som flytt till vårt land som så kallad ensamkommande. I mötet med min nya väninna som kom som ensam ung kvinna från Eritrea känner jag en oändlig tacksamhet att bara vara singel och ha min son hemma varannan vecka.

Jag bor ändå i ett land jag känner och det finns släkt och vänner. Min väninna förklarade lugnt vid vårt första möte: "I have nobody".

Jag tror att vi i Sverige gör oss mer ensamma än vi behöver vara. Vi behöver lära oss att knyta starkare band som inte är beroende på juridiskt släktskap eller arbetsgivarnas organisationsnummer. (Jag möter faktiskt många som inte vågar ändra på sin arbetssituation på grund av att de inte vill förlora de enda vänner de umgås med.)

När året går till ända tänker jag på vilka människor jag imponerats mest av under 2016. Samtliga är personer som vågar se världen som den är. Som engagerar sig mänskligt och politiskt i sina medmänniskor.

Vissa har visat stort mod i det offentliga och riskerar sina liv i räddningsinsatser. Andra är god man för ensamkommande barn och tampas i timmar med Migrationsverkets byråkrati.

Några jobbar på Migrationsverket. En är baskettränare för ungdomar. Någon bjuder hela världen på ett leende i vardagen och glömmer ingen människas namn. Sådant händer inte i den virtuella världen.

Det är alltid mörkast före gryningen. Nu vänder det. Ta hand om varandra under helgerna.

Mer läsning

Annons