Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

2005 - transportsträcka

Annons

Perssons väljarsympatier sjönk hastigt i början av 2005. Och alliansens steg i motsvarande mån, ty regering och opposition uppför sig normalt som fysikens "kommunicerande kärl".

Regeringens - inte minst UD:s - valhänta sätt att hantera tsunamikatastrofen initierade folkvreden i våras.

De borgerligas käbbel och nyss exponerade oförmåga att enas om en gemensam linje mot regeringen i ansvarsfrågan tycks emellertid ha kylt ned det nyss så heta ämnet. Tsunamin håller knappast att slita på i valrörelsen.

Perssons herrgårdsköp samt ryktena om att han ville "dra sig tillbaka" sänkte temporärt hans och regeringens opinionssiffror under våren och sommaren.

Godsägarskapet torde emellertid mer reta rörelsens ortodoxa socialister än vanliga väljare. Opinionsraset torde framförallt ha berott på att statsministern ett tag framstod som trött och förbrukad.

Motsättningen mellan SAP:s röda vänsterfalang och de för varje regering oundgängliga vanliga mittenväljarna är ett intressant fenomen och ledmotiv, som vi strax återkommer till.

Statsministerns utspel om höjda skatter vid en intern SAP-konferens på vårkanten var heller inte ägnat att öka väljarpopulariteten. Skattehöjningar uppskattas förvisso av SAP:s partivänster, som i offentliga sektorns ständiga expansion ser universalmedlet mot alltings elände.

Vanliga väljare däremot är inte fullt lika entusiastiska över ytterligare pålagor. Vad Persson emellanåt nödgas säga för att hålla sin kroniskt bångstyriga partivänster på hanterligt humör har således en direkt kontradiktorisk effekt på väljarna. En nog så delikat situation.

Samma dilemma vidlåter regeringens stödparti till vänster. Under året bedyrade således Lars Ohly både att han är och inte är kommunist. Det första för att blidka partiets sekteristiska medlemsfalang av marxistleninister. Det senare för att i möjligaste mån lugna vanliga väljare som ogillar kommunismen. Slik tvetalan nöter svårt på förtroendet.

Regeringsfrågan efter valet i höst kan mer bero av vänsterpartiets förmåga att hålla sig över fyraprocentstrecket än av Perssons och Reinfeldts talanger som blockledare.

Det faktum att i våras sensationellt populära Feministiskt initiativ i slutet av 2005 knappt längre syntes i statistiken stärker vänsterpartiets ställning. Ohlys parti riskerar nämligen att mer än något annat riksdagsparti förlora väljare till ett framgångsrikt feministiskt parti. Sekteristiska utspel, rena prilligheter samt inflammerade personstrider hos Feministiskt initiativ tycks åtminstone temporärt förskona Lars Ohly från hotet.

Junilistan och Sjukvårdspartiet är andra kreationer som kan påverka regeringsfrågan i höst. Junilistan, som i sensomras överskred fyra procent, gjorde emellertid en formidabel djupdykning, sedan partiledaren Nils Lundgren deklarerat att Sverige bör förbli EU-medlem. Junilistan hade målmedvetet raggat sympatisörer och medlemmar bland EU-motståndarna, som nu plötsligt såg sig svårt bedragna. Personstrider kring Lundgren följde och populariteten dunstade för såväl parti som ledare.

Nyss nämnda nya partier kan nå makt och inflytande på två sätt. Antingen genom att något av dem verkligen hamnar i vågmästarposition i riksdagen. Eller - mer sannolikt - att småpartierna hamnar under fyra procent men sammantaget knycker fler väljare från det ena riksdagsblocket än det andra. Småttingarna tycks åtminstone för närvarande attrahera fler socialistiska än borgerliga väljare och kan därför - låt vara oavsiktligt - hjälpa Fredrik Reinfeldt att bli statsminister.

Den borgerliga fyrklövern har nu drygt åtta månader på sig att bevisa sin eventuella förmåga. Ett valnederlag i september innebär alliansens död och en återgång till traditionell borgerlig söndring - sossarnas i särklass mest pålitliga bundsförvant genom åren.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons