Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vems röst gör sig hörd?

Annons

Vid de tillfällen då skolämnet idrott och hälsa debatterats offentligt har det vid flera tillfällen gjorts utifrån en fysiologisk och medicinsk utgångspunkt. I den senaste debatten är det, å ena sidan, en rad elitidrottsstjärnor som hävdar att timtilldelningen till ämnet måste ökas för att förhindra övervikt, fetma och folksjukdomar. Å andra sidan har man, från medicinskt håll, svarat att den egentliga fysiska aktiviteten under en idrottslektion är så pass liten att det inte spelar någon roll om timmarna till ämnet ökar.

Av de aktörer som gör sig hörda i debatten ges allmänheten signalen att det viktiga med ämnet idrott och hälsa är att barnen tränar och rör på sig, det vill säga att det är fysiskt aktiva, snarare än att de lär sig något om sin hälsa. Som kontrast till denna debatt, och i egenskap av idrottslärarutbildare, vill vi därför framhålla att man i de nationella styrdokumenten i ämnet idrott och hälsa betonar att eleven ska lära sig ta ansvar för sin hälsa, värdera och kritiskt bedöma idrotts- och hälsoformer samt utveckla en positiv självbild och lust att röra sig snarare än att eleven primärt ska lära sig att vara fysiskt aktiv.

Utan att marginalisera betydelsen av ämnets tidstilldelning vill vi rikta fokus mot innehållsfrågorna i idrott och hälsa och styra diskussion från ämnets kvantitet till dess kvalitet. De två senaste stora utvärderingarna av idrott och hälsa (Skolverket -05 och Idrottshögskolan -04) visar att ämnet är ett av skolans mest omtyckta och att de elever som tycker om ämnet ofta sysslar med någon frivillig föreningsidrott. Man pekar också på ämnets prägel av tävlingsmoment och fysisk prestation som ett av de stora problemen med att nå alla elever. Att idrottslektionerna i skolan många gånger kan likna en vanlig träning i en förening framhålls vara ett resultat av såväl idrottslärares bakgrund som de krav som de dominerande eleverna och situationen ställer. Det tycks råda enighet bland forskare och debattörer om att det finns en grupp fysiskt inaktiva barn och ungdomar som idrottsrörelsen inte når. Det finns också starka skäl att anta att det är just denna grupp barn och ungdomar som inte tycker om idrott och hälsa i skolan.

Därmed är vi framme vid den viktiga och svårlösta frågan: Vilka barn och ungdomar är skolämnet idrott och hälsa till för? Det politiskt korrekta och enda svaret blir naturligtvis: Alla. De två nämnda utvärderingarna av ämnet visar dock att undervisningen i idrott och hälsa bedrivs på de redan föreningsaktiva elevernas villkor. Kan då inte de inaktiva eleverna lära sig tåla leken och anpassa sig till det befintliga lektionsinnehållet? Vår uppfattning är att om man vill nå de elever och ungdomar som i dag är fysiskt inaktiva är det föga troligt att man gör det genom mer av samma vara. Den fysiskt inaktiva gruppen elever har ju redan ratat såväl idrottsrörelsen som den idrottsundervisning som i många fall är en avbild av idrottsrörelsen. Snarare än att fråga elitidrottsstjärnor om vad som bör göras med idrott och hälsa i skolan menar vi således, precis som Sölve Olofsson (23 juli) indirekt föreslår, att man i betydligt större utsträckning än tidigare måste ta utgångspunkt hos de elever som inte tycker om ämnet. På så sätt kan man förhoppningsvis utverka metoder och arbetssätt som tilltalar alla elever och bidrar till deras livslånga hälsa.

ERIK BACKMAN

JAN SANDBERG

GUN NYBERG

Erik Backman är forskare och lärarutbildare inom idrott och hälsa, Lärarhögskolan i Stockholm. Jan Sandberg och Gun Nyberg är båda lärarutbildare inom idrott och hälsa Högskolan Dalarna, Falun.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons