Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargens vara eller inte vara - en symbolfråga

Annons

I insändardebatten framförs ofta argumentet att våra förfäder utrotade rovdjuren av ren klokhet. Om man med våra förfäder inte bara räknar ett fåtal generationer bakåt, utan hela den tid som förflutit sedan arten Homo sapiens uppstod, så har våra förfäder delat livsmiljö med rovdjuren i minst 150 000 år. Som jägare och samlare levde man direkt i och av naturen och hade därför den självklara visdomen, att om man rubbar naturens ordning så slår det tillbaka på en själv.

Ju mer vi har avlägsnat oss från vårt naturliga levnadssätt, desto mer har uppfattningen brett ut sig att människan är naturens herre med rätt att göra vad hon vill. I takt med den ekologiska fördumningen har de teknologiska framstegen gjort det möjligt för oss att åstadkomma en miljöförstöring som hotar hela klotets överlevnad.

Dessbättre börjar det nu råda bred politisk enighet om att den tidigare skövlarmentaliteten bottnade i okunskap, och att den måste bytas ut mot en långsiktigt hållbar utveckling om planeten ska ha en chans. Men på det tåget vill den svenska jägarkåren tydligen vara med.

Vargens vara eller inte vara i svensk natur har blivit en symbolfråga i brytningen mellan två attityder - den kvardröjande ekologiska analfabetismens desperata kamp mot en framväxande insikt om de naturliga sambanden.

KR Hermansson framställer rovdjurspolitiken som ett demokratiskt underskott - städernas tyranni över landsbygden. Men rovdjursdebatten speglar väl snarare demokratins brister ur en annan synvinkel - hur en röststark minoritets särintressen lyckas skaffa sig ett oproportionerligt inflytande. Även inom centern är jägarinflytandet så starkt att man till och med offrar sina ambitioner att framstå som ett parti med miljöprofil.

Och inga metoder tycks vara för smutsiga, inga poänger för billiga. Okunskap, fördomar och osaklighet gödslas och odlas. Rädsla underblåses och exploateras.

Argumentationen är ibland rent av på hjärnsläppsnivå, till exempel när rovdjur jämställs med sjukdomsalstrande organismer.

En fråga av central betydelse tycks vara, huruvida en art som utrotats av människan är diskvalificerad för all framtid om den inte lyckas etablera sig igen av egen kraft. I så fall får vi säga tack och farväl till bävern, som bevisligen återinplanterats efter det att förfädernas vishet förpassat den ur landets fauna.

Jägarna själva håller mer och mer på att bevisa vilka det inte finns plats för i svensk natur. Den kår som har det praktiska ansvaret för natur- och viltvård visar fortlöpande allt fler prov på att den inte har de elementäraste kunskaperna om vad den sysslar med, och att deras värderingar och attityder inte hänger med i, utan går på tvärs mot, den allmänna utvecklingen.

VARGEN

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons