Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våra vovvar och andras fähundar

Annons

Vi hundägare vill gärna kalla oss djurvänner. Vi tycker om djur och vill alltid deras bästa. Men så när vi kommer bort till ett annat land på semester och ser hur djuren behandlas där vill jag påstå att då är få av oss djurvänner.

Vi ser inte åt de magra, sjuka gatuhundarna. Vi vill inte se för vi är på semester. Låtsas vi inte om dem finns de inte. Kanske någon av oss fäller en kommentar innehållande ord som "bedrövligt" eller "stackars". Men gör det oss till djurvänner?!

De senaste gångerna jag varit på semester har jag fått höra att jag inte borde ta åt mig av hur djuren far illa. "Du kan inte hjälpa alla" och liknande är det som sägs till mig, mest för att de ska trösta sig själva för att inte de gör någonting.

Och det stämmer, jag kan inte hjälpa alla, men kanske kan jag hjälpa någon. Alla kan göra någonting, men bara några få väljer att göra det.

Vad skiljer egentligen min älskade bordercollie i soffan från den svältande gatuhunden i Grekland? Vad är det som gör att vi åker med våra sällskapshundar till veterinären vid minsta problem här hemma men inte ens orkar titta åt benranglet som behöver vår hjälp så mycket mer?

Alla kan göra någonting. För nu har vi dessutom gått med i EU. Så sluta tänka våra svenska hundar, vårat ansvar och inte längre än så. Alla djur är alla djurvänners ansvar.

Och är du så slutkörd att du inte orkar engagera dig på din värdefulla tid, ja välj då att åka någonstans där det inte finns (öppet) hemlösa djur.

Stöd inte sådana semesterorter. Kan vi inte enas om att visa att vi inte tycker att det är acceptabelt med total avsaknad av respekt för djuren?!

Och du, sitt nu inte där och tänk att du inte är någon djurrättsaktivist, att det inte spelar någon roll om du visar vad du tycker för grannen åker i alla fall just till det stället du bojkottade. Alla vet att det bara är ursäkter.

Sätt åtminstone in pengar till "Djurens Rätt" och låt någon annan göra jobbet. Fråga sedan folket i landet, där djuren som inte är värda ett öre, vad de gör för dem så de får sig en tankeställare. Konsumenten har all makt.

Vill vi behöva visa våra barn att så är det bara, vissa kattungar dör av svält eftersom turisterna som ger dem mat bara stannar någon vecka. Ska vi skydda barnen från detta i all evighet som vi försöker skydda oss själva i stället för att ta vårat ansvar?

Slutligen vill jag påpeka att det inte alltid är rätt lösning att ta hem hundarna till Sverige. Många av dem som kommer hit vet vi ingenting om. De har växt upp på gatan med många olika raser i sig och med olika erfarenheter i bagaget.

I Sverige kan det då lätt bli problem med en hund som inte är anpassad efter vårt liv. Vi tror att vi gör hundarna en tjänst men det de egentligen behöver är en förändrig på plats.

Veterinärvård, kastrering/sterilisering för att förhindra att det föds fler, vaccination, behandling mot ohyra och allra helst vatten och mat kontinuerligt.

Det hänger på oss. Och nu i helgen som gick hängde det på mig om en tvåårig hund i Grekland skulle klara livhanken. Han var i det värsta skick jag sett. Den här gången räddade jag honom eftersom jag var där. Nästa gång är det din tur.

ELIN STENER, HUNDPSYKOLOG OCH HUNDÄGARE

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons