Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjukskrivningarna, vem ska skämmas?

Annons

Svar på insändaren "Ett sjukt utspel av Alf Svensson":

Kostnaderna för sjukförsäkringen i Sverige beräknas för 2002 kosta 113 miljarder kronor, 3 miljarder mer än budgeterat. En ökning med 25 miljoner kronor om dagen sedan början av år 2000.

Hur ska de skenande ohälsotalen hejdas? Kristdemokraterna har i sin alternativa budget för 2003 anvisat 6,7 miljarder till en ny rehabiliteringsförsäkring och för vård och omsorg, 5,5 miljarder till kommunerna och 3,5 miljarder till en nationell vårdgaranti utöver vad regeringen anvisar för nästa år!

Mycket kan göras för förbättrad hälsa som inte kostar pengar men tveklöst måste också ekonomiska resurser tillskapas för att ge "muskler" till arbetet för att människor ska kunna komma tillbaka till arbetsgemenskapen.

I samband med presentationen av rehabiliteringsförsäkringen fick Alf Svensson frågan om han trodde att några fuskade med sjukförsäkringen. På denna fråga svarade Alf ja.

Detta "ja" har fått ett antal reaktioner. I NLT utbrister Anna-Lena Andersson, LO-medlem och socialdemokrat, att Alf Svensson borde skämmas, att han har ett ont öga till offentlig sektor, att han tycker att det är omoraliskt med de allt högre sjuktalen etcetera, etcetera.

Tänk vad ett "ja" kan ställa till med. I verkligheten är det så att kristdemokraterna, inklusive Alf Svensson anser att det finns ett antal faktorer som ligger bakom de dramatiskt ökade sjukskrivningstalen. Varför skulle vi föreslå en satsning på 6,7 miljarder kronor för rehabilitering om vi ansåg att det enda skälet var fusk?

Varför är det då så att Anna-Lena Andersson reagerar så starkt på detta "ja"? Kan det bero på att hennes vänsterregering inte föreslår några extra pengar för ohälsan när vi föreslår 6,7 miljarder? Kan det bero på behovet av avledning från det faktum att vi, trots att vi har den regering Anna-Lena vill ha, har en galopperande utveckling av sjukskrivningarna?

Tillräckligt med pengar till vård och omsorg kommer i många år framåt att vara den svåraste och viktigaste frågan för välfärdsstaten Sverige.

Fram till åtminstone 2030 kommer den tillgängliga arbetskraften att vara för liten i förhållande till antalet människor som behöver vård och omsorg.

Detta understryker med stort allvar att vi måste göra stora ansträngningar för att bistå de sjukskrivna så att de kan återkomma till arbetsgemenskapen. Kristdemokraterna anvisar 6,7 miljarder till en rehabiliteringsförsäkring.

Vad anvisar Anna-Lena Andersson och hennes socialdemokrater?

Ulrik Lindgren, kristdemokrat
och medlem i vårdförbundet

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons