Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pessimisten och optimisten

Annons

Pessimisten, eller rättare sagt den deprimerade, får all uppmärksamhet, medan optimisten tydligen inte är särskilt intressant. Hälsan får tiga still. Det är illa att det ska vara på det viset.

Olycklighet, depression diskuteras så ofta i spalterna att man undrar vart den svenska folkhälsan är på väg.

Nog måste det finnas friska, optimistiska svenskar i landet. Kunde man inte vända på det hela och ge också dem uppmärksamhet?

De bör släppas fram och få tala om hemligheten med sin oförklarliga livsglädje, eller skulle det uppfattas som kontroversiellt?

Ibland känns det nästan så. För psykiatrin och den psykiatriska läkemedelsindustrin har olyckligheten blivit något av ett skötebarn. Man kan nästan se den för sig - bilden av doktorn som tittar på ett barn som oroligt skruvar sig under hans blick och doktorn frågar: "Är du lönsam lille vän?".

En gammal replik från ett annat sammanhang, det medges, men det är den bild man får av debatten om psykiatrisk medicin eller samtalsterapi. Två motsatta idéer, bottnande i två olika uppfattningar om människan (barnet, tonåringen, den vuxna, åldringen).

Pessimism smittar av sig på omgivningen. Men så gör också glädje. Ett mål för lycka kan vara något mycket enkelt, som att lära sig att cykla.

Vem minns inte triumfkänslan när man kunde! Hindren var inte "ovetbara". Tänk om man till sist - med att uppnå mål efter mål - blev en glad optimist!

Vore det så galet?

GUN LANCIAI, ENSKEDE GÅRD

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons