Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nackskadades dilemma

Annons

Av vilket skäl ska en traumatiskt nackskadad människa i Sverige nöja sig med att svensk sjukvård inte kan diagnostisera vad som är skadat, och därför bli utan hjälp, trots att vi vet att diagnostisk möjlighet finns att tillgå i andra länder (Tyskland, Finland, Norge)?

Varför tillåts försäkringsbolag vara sakkunniga då myndigheter och regering frågar om nuvarande vetenskapliga och medicinska kunskap på området?

Varför lyckas dessa "sakkunniga", med uppenbart egenintresse av att förhindra den skadade att bevisa sina skador, med att föra myndigheter och regering bakom ljuset med dimridåer om att vetenskapliga studier visar att 90 procent av alla nackskadade blir bra? Patienter som skriker om hjälp är de tio procent som inte blir bra. Det är på dem som resurser bör läggas, det är de som behöver få en diagnos så att lämplig behandling kan erbjudas. Vad skiljer en nackskadad patient från en med hjärtinfarkt i dagens svenska sjukvård? Är det så att även en människa med akut hjärtinfarkt får nöja sig med beskedet att de flesta blir bra, och skickas hem med en förmaning att sluta röka och äta rätt kost, så slipper sjukvården bli besvärad i fortsättningen?

Vi som inte får hjälp i sjukvården kräver att regeringen gör en total översyn av dagens sjukvård, och med kritiska ögon granskar makthavare och "sakkunniga". Det är rimligt att svenska medborgare, tillika EU-medborgare, får hjälp i annat EU-land till dess Sverige har hunnit i fatt utvecklingen.

Bert Magnusson

ordförande

nackskadeförbundet.se

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons