Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnbäraland och järnbärare

Annons

I NLT för en månad sedan fanns en artikel med rubriken "Tunabönder som järnbärare". Den presenterar en ny bok av Lars-Håkan Hedin om bergsbrukets historia i Stora Tuna.

Uttrycket Järnbäraland återfinns i flera västnordiska sagor (berättelser) 1100-1200-talet och betyder det järnbärande landet, ett område där järn finns och produceras. Genom en missuppfattning stavas det i NLT som Järnbärarland, som förändrar betydelsen till landet där järnbärarna bor.

Tunabönderna kånkade nog på en och annan järnklump men skulle nog inte ha betecknat sig själva som bärare utan tillverkare. Järnbäralands storlek och läge är inte exakt beskrivet i sagorna men den vanligaste tolkningen är att det var beläget i Dalarna.

I Sverresagan reser kung Sverre i slutet av 1100-talet via Ekshärad över en 15 rasters ödemark till Malung, Järnbäraland och vidare till Härjedalen, då norskt. Vid en annan resa passerar han Järnbäraland på väg till Alfta i Hälsingland. Landet löd under sveakungen och var hedniskt. Invånarna hade inte tidigare mött någon kung!

Namnet har en viss poetisk klang och har senare använts i högtidstal och jubileumsskrifter om flera järnproducerande bygder. Den primitiva framställningen ur sjö- och myrmalm som givit det ursprungliga namnet förekom till husbehov ända in på 1800-talet i Ovansiljan.

Järnbärare som yrkesbeteckning dyker upp flera hundra år senare. Staten i form av vasakungarna har då tagit kontrollen över järnproduktionen och -exporten av särskilt det förädlade, smidbara stångjärnet.

Kontrollpunkterna var järntorgen i utförselhamnarna exempelvis i Stockholm och Göteborg, samt i stapelstäderna Västerås och Arboga där järnvågar inrättades. Staten vägde, beskattade, godkände eller underkände (vräkte), stämplade och bokförde på myndigheters vis.

Transportarbetet inom vågområdet sköttes av järnbärarna, som bokstavligen bar ämnena på en dyna på axeln. Ett oerhört tungt och enahanda arbete. I Stockholm bar man från Mälarkajen till vågen på Järntorget och vidare till magasin eller båt på Saltsjösidan. Stängerna släpptes på marken under ett kraftigt skrammel, som hördes över hela staden.

1662 flyttades vågen på grund av ökande trafik med järn till södersidan av Slussen. Namnet Järngraven finns där än i dag. Det var ett omfattande transportarbete med hundratusentals ämnen - stångjärn under en seglingssäsong. I mitten av 1800- talet arbetade cirka 200 bärare i Järngraven. De kunde kännas igen på den muskulösa kroppen och den sneda axeln enligt samtida skildringar.

Sedan kom nyare tider med fri handel och verksamheten upphörde liksom den alltmer omfattande byråkrati som utvecklats vartefter vid vågarna.

Det var väl en lång utläggning orsakad av ett R för mycket i NLT. Hedins bok om ett Järnbäraland blir nog en intressant läsning. Den är beställd.

BERTIL MATTSON

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons