Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Leif Lindström (V): Ovanligt korkat att tro att vi löser ojämlikheten med ännu mer ojämlikhet

Annons

Jag funderar på politik, på framtiden och begreppet "enkla jobb" som en lösning för de som står långt från arbetsmarknaden. För egen del har aldrig stått långt från ett arbete, mitt liv har i stora delar sedan 9 Juni 1975 bestått av arbete och det har format mig till den jag är. Jag vet inget om arbetslöshet.

Automatisering, rationalisering, kapitalets krav på avkastning, regelverk, subventioner, olika anställningsformer, näringslivsklimat, utförsäljningar, arbetstider, bolagiseringar, avregleringar, upphandlingar, digitalisering, höjd pensionsålder, skatter, individuell lönesättning och mycket annat påverkar tillgången till lönearbeten och förutsättningarna i arbetslivet.

I vissa grupper har vi massarbetslöshet trots högkonjunktur och då är tydligen lösningen låga trösklar, låg lön och enkla jobb. Skräddarsydda för de som inte klarar konkurrensen på arbetsmarknaden, så sägs det i den politiska retorikkonkurrensen.

Från borgerligt håll hörs krav och synpunkter som går ut på följande:

- Löneflexibilitet

- Att den svenska modellen är föråldrad.

– Att Arbetsförmedlingen bör läggas ned.

Lösningarna presenteras ofta av de som själva inte är föremål för åtgärderna. Det är i och för sig inte ovanligt. Arbetslinjen blir inhumant militant och jag ser framför mig ett arbetsmarknadserbjudande med tydliga fantomsmärtor från en strypsnara. Så var det med den borgerliga valfriheten.

Vi har redan i dag låga löner inom vissa yrkeskategorier och vad jag förstår så ska människor som i dag går på försörjningsstöd komma in på arbetsmarknaden på den betalningen, alltså försörjningsstödsnivån. Jag hoppas att jag har fel.

Det är ju ovanligt korkat att tro att man löser en snedfördelning och ett ojämlikt samhälle genom att cementera den. För mig heter lösningen resursfördelning och minskade klyftor. Vårt beroende av varandra kräver helt enkelt det, annars prissätter vi friheten och möjligheten till ett värdigt liv ytterligare. Välfärden blir en privat angelägenhet.

I en avpolitiserad och ideologiskt vilsen tid är det lätt att se varje lösning som bra, varje PDF-föreläsning som framåtsyftande, varje event som till allmänhetens tjänst och kapitalets företrädare förvandlas plötsligt till ideellt arbetande välgörenhetsivrare. Vad har vi lärt av historien?

För den som är arbetslös och vill göra rätt för sig är nog den ideologiska finkänsligheten kring erbjudanden av den här sorten inte lika betydande och det utnyttjas naturligtvis.

Forcerade vill vi ta oss an samhällets utmaningar och jag upplever ofta att det nya är det gamla, åtminstone om man har möjlighet att se igenom PDF-filerna, riksdagens motioner och propositioner.

Men vem vill inte ha eller sträva efter den politiska huvudnyckeln till framtiden? För att det ska vara möjligt att sluta lyckligt behöver vi rusta folkbildningen och ha en betydligt tydligare ideologisk debatt om bygget av ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Jag tycker vi börjar där, om vi menar allvar med välfärdssamhället och demokratin.

Leif Lindström, (V), kommunalråd i Borlänge

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons