Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är en europeisk nation en utopi

Annons

Sveriges nationaldag nalkas med stormsteg; detta ger anledning till att besinna sig på den egna nationen och vad den betyder för oss. Med risk för att bli beskylld att vara okunnig (det händer någon gång) vill jag ändock försöka reda ut, vad som gör att en grupp människor anser sig tillhöra en nation.

Vad är gemensamt för denna grupp människor, att de kallar sig en nation? Flera "egenskaper" finns, som karakteriserar en nation. Detta är människornas ras, etnicitet, språk, skrivstil och religion. Finns de alla eller många närvarande inom populationen, uppfattar sig dess medlemmar tillhörande en och samma nation.

Sådana homogena nationer är i dag sällsynta, om ej obefintliga. Sverige har ända till för femtio år sedan varit en sådan homogen nation. Bland "egenskaperna" har begreppet ras nämnts. Detta begrepp har i det gångna missbrukats, genom att värderingar av bättre och sämre raser har lagts in; därmed har begreppet fått en dålig klang.

Likväl tillhör vi som zoologiska varelser alla arten homo sapiens, vilken är underdelad i ett flertal raser, precis som arten canis (hund) är indelad i sina raser. Etnicitet är svårare att förstå. För att förklara detta, kan före detta Jugoslavien nämnas, vars invånare var serber, kroater och bosniaker.

Alla tre är av samma dinariska ras och talar samma språk (serbokroatiska); de har dock två olika skrifter (det latinska och det kyrilliska alfabetet) och tre olika religioner (katolsk, ortodox och muslimsk). Alla tre tillhör olika etniska grupper och har aldrig uppfattat sig som en och samma nation.

Irlands befolkning är rasligt (kelter), språkligt (engelska och gäliska) och med samma skrivstil homogen; likväl uppfattar sig den protestantiska delen av befolkningen i Norra Irland som eget folk, som inget vill ha att göra med Republiken Irland.

I Gibraltar bor huvudsakligen före detta spanjorer (har religionen, rasen och språket gemensamt med grannarna på andra sidan staketet); ändå vill de för inget i världen tillhöra Spanien. Kurderna i Turkiet är av egen ras (indoeuropéer), har ett eget språk och egen etnicitet: De vill inte Iyda under turkarnas välde och tillhöra den turkiska nationen.

Det finns dock exempel på, att olikheten mellan människorna inom ett land kan vara ganska stor och ändå anser de sig tillhöra samma nation; tre av dessa exempel nämnes här, nämligen USA, Finland och Schweiz.

För att ta den värsta olikheten börjar vi med Schweiz. Där finns det människor av fyra raser, tysktalande alamaner, fransktalande romaner, italienare och rätoromaner, vilka sistnämnda går tillbaka ända till etruskerna.

Språken är schwytzertütsch, franska, italienska och ladino. Dessutom finns det två olika religioner, katoliker och calvinister. Kantonerna har sina seder, sina egna flaggor och många andra särdrag. Detta konglomerat har väl hållit ihop sedan 1291, dess invånare uppfattar sig som en enda nation.

I Finland finns det huvudsakligen två etniciteter (finnar och finlandsvenskar) med var sitt språk och av helt olika genetiska stam. Redan vid en mycket ringa inblandning av svenskar i ett samhälles befolkning blir detta officiellt tvåspråkigt. Samexistensen under många århundraden har fungerat friktionsfritt och den svenska och finska befolkningsdelen uppfattar sig som finländare.

Slutligen överträffar i USA blandningen av raser, religioner, etniciteter och språk allt som finns på något annat håll; ändå är amerikanare en enda nation, ibland till och med med nationalistiska drag, vilka för andra är stötande.

Vad vill jag visa med alla dessa exempel av dålig och bra samlevnad? Svaret är, att alla de nämnda "egenskaperna" - om de inom befolkningen är homogena eller inhomogena - egentligen inte ha någon större betydelse för nationsbildning. Det avgörande är viljan av en brokig skara av människor att i tolerans och med respekt för varandra samleva och med varandra samverka för gemenskapens bästa.

Finns denna vilja, uppstår även en nationskänsla. Därför är det helt möjligt, att våra barn eller barnbarn om trettio år kommer att uppfatta sig som medlemmar av en europeisk nation, en nation med många språk, raser, kulturer, där de enskilda länderna fortfarande har sina seder, sina flaggor, sina Lederhosen och sina knätofsar.

Låt oss verka mot detta mål!

ERICH SPICAR

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons