Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖPPET BREV: Efter avslaget vågar vi inte lämna vår pojke ensam - inför amnesti omedelbart

Annons

Öppet brev till Dalarnas riksdagsmän:

I dag ska jag krossa en ung människas framtidstro. Det hemska som han har flytt ifrån, det som de sista fem åren jagat honom dag och natt, det som håller honom vaken om nätterna, som ger honom en obeskrivbar ångest och som han de senaste två åren gjort allt för att lägga bakom sig, betyder ingenting. Vår hantering av de ungdomar, som flytt Afghanistan, kan kort sammanfattas som tortyr. ”Varför dödade ni mig inte direkt när ni ändå gör allt för att bli av med mig?” sa min skyddsling i en paus under ett förhör på Migrationsverket.

Vi trodde att Sverige var ett gott land, som vi hjälps åt att forma. Vi må ha olika politiska idéer, men enas i att vi alla vill vårt land och alla som bor här väl. I november 2015 kände vi oss stolta över att vara svenskar. I vårt land föddes ett kreativt engagemang från myndigheter, privatpersoner och frivilligorganisationer där vi hjälptes åt med de ensamkommande barnen. En folkrörelse med värme, empati och solidaritet.

I dag, två år senare, när många - liksom vår pojke - får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd är vi förvirrade, besvikna, ledsna och arga.  Det är inhumant att först ta emot dessa barn, inge dem hopp och påbörja integration i Sverige för att sedan över en natt vända dem ryggen och sända dem tillbaka till en osäker och farlig framtid. Och vad gör det med oss, som kavlade upp ärmarna och hjälpte till?

Vi vet inte om vi någonsin mer vill fortsätta engagera oss för Sverige. Vi kan inte fortsätta hjälpa i ett Sverige som blundar och skickar ungdomar till döden. Hur kan Migrationsverkets tombola med människors liv som insats få fortsätta utan att ni politiker ingriper? Har ni varit med själva vid dessa utredningar? Vi har sett orättvisan och vet att hanteringen av åldersfrågan är ett lotteri.

Handläggaren snurrar på hjulet och avgör vem som skall göra den medicinska åldersbedömningen och vem som slipper. Man låtsas att en metod som inte kan skilja en 17-åring från en som är 18 är ett starkt bevis. Det som skall vara en del i bedömningen blir det som avgör. Var är den rättssäkerhet som vissa politiker tror sig värna?

Najib och Emma,  Agneta Romins dotter, firar midsommar.

I Afghanistan saknar födelsedatum och ålder betydelse. Man firar inte födelsedagar eller pratar om ålder och årtal. Varför skickas de som precis (enligt dem själva eller de orättfärdiga åldersuppskrivningarna) fyllt 18 år till ett land dit ingen myndighetsperson vågar åka och dit ingen skickar sin 17-åring? Vi vet att flyktingarna varit med om absurt traumatiska saker som märkt dem för livet. Kabul, dit många hänvisas, är förstås livsfarlig för dem utan tonårstid och nätverk i staden, även om Migrationsverket bedömer att inte alla dör.

Blir det säkrare för att man sett sina föräldrar lemlästas och fadern föras bort innan huset sattes i brand? Blir det lättare om man som 12-åring misshandlats medvetslös av talibaner, som lämnade dig att dö? Eller var den livsfarliga flykten, då man besköts och nästan dränktes stärkande? Gav slaveriet i Iran 13-åringen immunitet mot ondska?

Vår pojke kom till Sverige för två år sedan som en spillra av en människa. Med hjälp av ett starkt nätverk av familjehemsföräldrar, god man, lärare, klasskamrater, en mänsklig praoarbetsplats, extrafarfar, anställda på boendet och kris- och traumamottagningen för svårt traumatiserade personer har han förvandlats från en gråtande och mycket rädd 15-åring till en 17-åring som blickar framåt, som har yrkesplaner och vet hur han skall ta sig dit.

Svenskan blir allt bättre och inom några år skulle han bli en god skattebetalare och bidra till vårt samhälle. Han skulle betala tillbaka de initialt höga kostnaderna för mottagandet. Han har fortfarande stora besvär efter de fysiska och psykiska trauman han utsatts för, men med allt gott stöd fungerar livet. Han kan inte förstå varför ett rikt land som Sverige, så ivrigt vill bevisa att han inte har ett tillräckligt behov av att få stanna. Migrationsverket vet att vår pojke flytt från livsfarlig förföljelse men anser att han skall åka tillbaka till sitt födelseland, till Kabul där han aldrig varit. Till ett land där han är helt ensam.

Ärren på kroppen vittnar om misshandel och övergrepp. De svåra huvudvärksattackerna, ångesten och sömnsvårigheterna är själsliga ärr, efter att ha tvingats på flykt undan förföljande talibaner, efter att ha fått sin familj krossad. Efter beskedet, som vi frivilliga fick lämna, vågade vi inte lämna vår skyddsling ensam. Vi fortsätter att täcka upp för vårt misslyckade migrationssystem, och hans extrafarfar finns nu vid hans sida. Lämnar vi honom är vi rädd att han bara ser en utväg, då ett fortsatt liv i Afghanistan är otänkbart.

Bengt Svahn är pensionerad yrkeslärare och fastighetsskötare, språkstödjare, reservfarfar till afghansk pojke som fått avslagsbesked och en av debattörerna bakom denna debattartikel.

De som med berått mod skickar en ung människa utan nätverk till Afghanistan har en kollektiv skuld. Vi vill inte vara en del av ett samhälle som gör så. Sverige kommer att förlora många samhällsbyggare om inte besluten ändras. Både de tonåringar som skickas till dödens Afghanistan, och alla oss frivilliga som inte längre vill vara med. Stängda gränser kan ha varit nödvändiga för att få andrum och kunna behålla rättssäkerheten och undvika den systemkollaps som aldrig kom.

Men Sverige går jättebra, och vi behöver de ungdomar vi nu slänger ut. Vi vill få känna oss stolta över hur vi klarade den stora flyktingströmmen.

Vi saknar förklaring till varför inte Sverige omedelbart kan besluta om amnesti och uppehållstillstånd för de ungdomar som kom till vårt land för flera år sedan.

Fatta ett nödvändigt beslut! Ge de unga asyl!

Falun den 22 november 2017:

Agneta Romin, gift sexbarnsmor, förlossningsöverläkare, verksamhetschef, god man till afghansk pojke som fått avslagsbesked och familjehemsmamma till afghansk pojke som fått uppehållstillstånd

Elisabeth och Nils Rodhe, fyrabarnsföräldrar till vuxna barn, pensionerad socionom och allmänläkare, familjehemsföräldrar till två afghanska pojkar, varav en fått avslagsbesked

Bengt Svahn, pensionerad yrkeslärare och fastighetsskötare, språkstödjare, reservfarfar till afghansk pojke som fått avslagsbesked

Stefan Carlsson, verkstadschef på Bilmetro, Falun, praktikanordnare, framtida arbetsgivare?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning