Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Utan assistans förlorar min son sin självständighet - vad för samhälle tillåter det?

Annons

Jag gråter i dag.

Jag gråter i dag för att livet håller på att ta en vändning som sliter sönder det vi kämpat för i vår familj i snart tjugosju år. Jag gråter för att det är vår son som får betala det högsta priset.

Jag gråter i maktlöshet över att inte kunna skydda mitt eget barn från övergrepp och kränkningar och för att det är de som ska värna och stötta honom som slår sönder.

Jag gråter över alla de okunniga, naiva och politiskt lojala människor som blint och okritiskt försvarar de övergrepp som just nu sker på en mycket utsatt grupp människor i vårt samhälle, de med de största hjälpbehoven.

Jag gråter över det faktum att de som kan stoppa övergreppen, våra styrande politiker, väljer att titta bort när övergreppen beslutas och verkställs.

Ja, jag gråter idag. Fysiskt i form av rinnande tårar på mina kinder, men jag gråter också i själen över insikten om hur lågt människor är beredda att sänka sig för att uppnå de egna målen och syftena – även när det sker på andra människors bekostnad.

Jag gråter eftersom det inte är ett sådant samhället jag vill leva i och det är inte sådana människorna som jag vill stå i beroendeställning till.

Vår son är en vuxen myndig skattebetalare med rösträtt, vilket innebär att han har exakt samma rättigheter till ett självständigt och fritt liv i vårt samhälle som du och jag.

Vår son har även det man kallar ordnad ekonomi, liten men ordnad. Han kan sörja för sitt eget uppehälle i sin egna bostad där bor han och lever det liv han vill leva och har rätt till.

Vi föräldrar ser med glädje på hur han getts möjligheter att skapa sitt eget liv och frigöra sig från oss. Vi kan med stolthet se på när vår del i hans liv förändras från att vi är ansvariga föräldrar till att vi blir föräldrar med en vuxen självständig son, som dock är beroende av samhällets och andra människors stöd för att kunna leva så självständigt.

Men, något dramatiskt och tragiskt riskerar alltså att nu hända i våra liv. Vår son, tjugosex år gammal, är myndig och lever i sin egen bostad men med en överhängande risk att tvingas lämna den – att av samhällets styrande och beslutande överhet tvingas bort från den plats i livet som är liktydigt med trygghet och glädje.

Han riskerar också att skiljas från de människor, hans assistenter, som är hans trygghet och livsförutsättning. Att väljas bort som om han vore en medborgare för vilken andra spelregler gäller när det handlar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa.

Hans, och våra, liv riskerar nu att förändras radikalt på grund av en långvarig politisk passivitet som gett jordmån för ett samhälle som abdikerat inför juridiska- och myndighetsbaserade byråkratiska system som tagit över och som helt styr viktiga delar av vår tillvaro.

På grund av en nyligen fastställd dom från Högsta förvaltningsdomstolen, och framför allt sättet som Försäkringskassan nu väljer att tolka domen, kommer tusentals funktionsnedsatta att förlora hela, eller stora delar av, sin personliga assistans. Regeringen är nu den enda instans som kan förhindra detta genom att agera omedelbart.

Hittills har regeringen dock helt nonchalerat detta med katastrofala konsekvenser som följd.

Jag önskar att alla skulle ställa sig frågan: Med vilken rätt kan ett samhälle tvinga en vuxen, myndig person bort från sitt eget hem och i stället tvingas in i någon form av kollektivt boende, eller att flytta tillbaka hem till gamla åldrande föräldrar?

Kan du se dig själv, eller något av dina barn eller närstående, helt plötsligt få besked om att inte längre få bo kvar i det egna hemmet, tvingas flytta till ett annat boende, ett boende som du, ditt barn eller närstående, kanske ska dela med andra okända människor?

Det är exakt det som just nu varje dag sker för många funktionsnedsatta och som alltså är en mycket trolig utveckling inom kort även för vår son. Det är en obeskrivlig känsla av sorg att som förälder se sitt barn, som har haft det ganska tufft i livet och genomlevt mycket smärta, behandlas på det här viset.

I vilket samhälle är det möjligt att behandla sina medborgare så, att tvångsförflytta någon från det egna hemmet? Vill vi ha ettsamhälle där myndigheters och juridikens byråkratiska system tillåtits av det politiska etablissemanget att ta över och bli till egensyftande storheter i maktbalansen mellan människa och system?

En maktkamp där den enskilde människan är den stora förloraren. Vill vi ha ett samhälle där den politiska drivkraften handlar om makt, prestige, position och stängda samförståndsdörrar, vilket leder till att de mänskliga konsekvenserna blir sekundära?

Eller vill vi ha ett samhälle där den politiska drivkraften är samförstånd för alla medborgares bästa och där det är samhället, vi alla människor, som har kontrollen över systemen?

Bo Gunnar Karlsson, Borlänge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons