Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Jakten på resultat

Jag har i snart ett och ett halvt decennium arbetat med människor med olika typer av diagnoser i det neuropsykiatriska spektrat, såsom autism, aspbergers syndrom och så vidare, i särskola, daglig verksamhet, grupp och serviceboenden.

Annons

Det har varit givande år, stundtals slitigt och inte sällan frustrerande på grund av hur dessa grupper ses över axeln i allmänna budgetsammanhang och hur jag som anställd känner mig som knappt något annat än en tariff i en budgetkalkyl, oavsett om jag varit privat eller offentligt anställd.

Det sägs i värdegrunder, vidareutbildningar och personalmöten ständigt, att vi ska verka ur ett brukarperspektiv, det vill säga dessa vi är satta att hjälpa. Vi ska hjälpa dem till en fungerande vardag och verka för att de ska känna sig inkluderade i samhället.

Av ovan nämnda skäl är det inte alltid så lätt. Under åren som jag har arbetat med detta har också en annan företeelse som känns skev, slagit rot i mina tankar. Att det i denna iver att inkludera finns en skadlig likriktning och inte minst en dokumentationshets från högre ort att visa resultat i verksamheten, antagligen för att motivera ekonomiska anslag och dylikt.

Återkommande ser jag i större sammanhang såsom länsdanser och andra gemensamma evenemang klart stressade brukare ledsagas eller vaktas av ibland två eller flera assistenter som har fullt sjå att motverka utbrott och att brukaren i detta inte ska skada sig själv eller andra. Allt för att det ska se bra ut i rapporteringen att människor aktiveras. För vems skull?

Nicklas Vagge

Verksam inom särskola och socialförvaltning med inriktning LSS sedan 2002

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons