Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Hur kan regeringen leva med sig själv - och hur kan vi visa att de genom utvisningarna har tappat vårt förtroende?

Annons

Jag föddes och växte upp i landet Sverige i tron att det var ett land byggt på tanken om människors lika värde. Jag gick i söndagsskolanoch sjöng ”Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har Han sagt…” och upplevde med spänning när missionärerna kom på besök och berättade om livet”långt borta”.

Vi hade en sån där sparbössa med en nickande svart pojke som tackade för pengarna, inte en sekund kände jag mig förmer än honom. Bara glad att jag kunde hjälpa till.

Jag hörde historierna om de vita bussarna, de finska krigsbarnen och kände mig stolt över mitt land.

När jag blev äldre har jag förstått att allt inte är svart eller vitt och att Sverige gjort bort sig emellanåt och visat andra sidor, men den huvudsakliga känslan har varit att Sverige är ett bra och solidariskt land.

Därför gråter mitt hjärta nu när en stor katastrof pågår mitt ibland oss. Vi har en stor grupp människor med anknytning till Afghanistan som söker asyl. De har varit här i ett till två år och väntar och väntar på besked.

De lever i konstant stress och rädsla, men de flesta försöker lära sig språket, utbilda sig för att så fort som möjligt stå på egna ben. Ibland får de glädjas med någon som får stanna, men ofta får de se sina vänner få ett avslag och dela deras vånda och deras berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Nu följer de med skräck sina vänner som tas i förvar, med handklovar och andra tvångsmedel och tvingas ut ur Sverige. Senast i tisdags gick en transport med ett 20-tal unga människor till Kabul. På onsdag morgon läser vi om bombdåd och kaos där.

Hur kan vår regering leva med sig själva? Hur ska vi få dem att förstå att vi är många svenskar som tappar förtroendet för dem och att detta skapar otrygghet även bland oss?

Vad gör det med tilltron till Sverige i våra svenska ungdomar, när deras klasskamrater plötsligt försvinner ur deras liv, för att regeringen har stängt sina hjärtan?

Vad gör det med de lärare och andra som engagerat sig i dessa unga människors liv och sedan ska stå och prataom jämlikhet och medmänsklighet?

Själv skäms jag för att jag inte gör mer än följer läget ,sörjer och skriver ett och annat inlägg i frågan.

Snälla regeringen - stoppa utvisningarna, tänk efter och ge amnesti sedan!

Linnéa Kärvemo

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons