Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oanat men nyttigt besök i forntiden

Annons

Det var än en gång dags att försöka få ordning på bångstyriga eftertankar, fila på formuleringar och skriva in dem på tangentbordet. Utanför verandafönstret lyste en varm eftermiddagssol och strålade in inspiration mellan pelargonierna. Allt tydde på en ljus och behaglig stund.

Då, just då, behagade datorn att tacka för sig och ta en timeout. Dator nummer två, den stora, tunga och utrymmeskrävande, var just därför sedan länge förpassad till elektronikens kyrkogård.

Första tanken var att nu är det kört. Ingen dator, ingen krönika. Så stor var tilliten till den lilla lådan. Men nej, så fick det bara inte vara. Jag tänkte efter och backade några decennier. Hur bar man sig åt förr? Jo, man skrev på en skrivmaskin.

Någonstans står en väska med en Facit Privat gömd och glömd, men nej. Färgbandet är garanterat utslitet och i ungefär samma skick som mina artrosdrabbade fingrar.

På forntiden hade jag på jobbet en större Facit-modell som jag dessvärre misshandlade å det grövsta, ett beteende som sett i backspegeln kanske la grunden till värken i fingrarna. Facits serviceman Åke Lindfors berättade konfunderad att han fick beställa reservdelar från Italien för att få min skrivmaskin funktionsduglig igen.

Sedan kom datorerna. Skrivmaskinerna hamnade på elektronikens kyrkogårds företrädare, den mekaniska. Knattret som hörts på redaktionen liksom på alla kontor och skapat liv, tystnade. Arbetsplatserna blev kallare och mer sterila, som en spegel av vår tid.

När jag en gång i tiden arbetade vid ett IBM-märkt plåtschabrak kunde jag aldrig ana hur totalt beroende vi skulle komma att bli av senare generationers datorer. Hur datorn skulle bli ett självklart redskap för att klara tillvaron både på jobbet och hemma. Men så blev det.

Så där satt jag datorlös på verandan. Det fanns bara en utväg kvar: Back to basic, ett linjerat A4-block och en penna. Men att skriva en längre text visade sig vara något helt annat än att göra en matlista eller några anteckningar. Ändra ordföljd, flytta stycken, formulera om och stryka blev ett kladdigt hantverk. Och Google var bara att glömma.

Ändå. Med skärpt koncentration och bättre disciplin började den här texten växa fram. Något behov av Google fanns inte den här gången. Annars hade uppslagsböckerna fått komma till heders igen.

Det gick och nyttigt var det nog också även om jag skrev bara halva texten för hand. Någon dag senare hade datorn nämligen återfått tron på livet. Aningen motvilligt lämnade jag forntiden och återvände till elektronikens bekväma värld.