Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nygårds Karins melankoliska scener

Nygårds Karin Bengtssons bilder är strängt regisserade scener.
Temat nästan alltid skärningen mellan det vackra och det svarta.
I sommar ställer hon ut i Avesta och Eskilstuna.

Annons

Det var teater hon tänkte hålla på med. Utbildade sig i Uppsala men tröttnade på att stå inomhus och spela upp låtsasverklighet.

– Jag var så nyfiken på vad som hände utanför de fördragna fönstren i repetitionslokalen, jag ville ut i världen, säger Nygård Karin Bengtsson.

Hon plockade upp kameran igen, den hon fått i tonåren hemma i Mora, och gav sig ut för att se och uppleva världen.

Hemma i Sverige sökte hon och kom in på dokumentärfotoutbildningen på Nordens fotoskola, Biskops Arnö.

Men så var det något som skavde igen.

– Jag märkte att jag började projicera mina egna tankar och idéer på de människor och situationer jag skulle fånga. Det var egentligen min egen berättelse jag ville skildra. Så tror jag att det är för många. Allt berättande är subjektivt.

Det här var slutet av 90-talet och konstfotobomben hade ännu inte briserat i Sverige.

– Det fanns dokumentärt konstfoto, Strömholmsskolan, sedan var det inte så mycket mer. I Finland hade konstfotot utvecklats under lång tid, säger Nygårds Karin.

I fem år läste hon vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors. 2003 var hon klar magister.

– Fem år kan tyckas långt, men det tar ungefär den tiden att skala bort manér man lagt sig till med och komma tillbaka till sitt eget uttryck.

Nygård Karin Bengtssons bilder är noggranna iscensättningar. Hon arbetar som på en teater där hon är regissören, koreografen, scenografen och ljussättaren.

– Jag börjar alltid med att städa. Plockar bort och rensar bildutsnittet från alla störande moment. Sedan bygger jag upp min bild.

Ljuset är viktigast. I Norge väntade Nygårds Karin Bengtsson en hel vecka på att dimman skulle lägga sig i dalen för att få rätt stämning i bilden. När hon ska fotografera i ett rum studerar hon ljusets skiftningar under en hel dag för att veta exakt hur lång tid hon har på sig när ljuset faller rätt.

Hon arbetar med analog stor- och mellanformatskamera och nästan alltid med befintligt ljus. Efterarbetet är ytterst litet. Största arbetet lägger hon ned på att planera och bygga upp sina bilder. Nygårds Karin använder gärna referenser till nordiskt sekelskiftesmåleri, motiven med kvinnan vid fönstret är välkänt liksom den läsande kvinnan och en vakande person vid en säng. Motiv som Nygårds Karin vänder och vrider till sina egna.

– Jag vet vilken känsla jag vill åt. Och vad jag vill säga. Men sedan är det upp till var och en som ser mina bilder att med sina erfarenheter uppleva bilden på sitt sätt. Jag ger en början. Sedan får betraktaren fylla på.

Tonen är nästan alltid den samma i Nygårds Karins bilder. Melankolin är ständigt närvarande, och berättelsen handlar ofta om brytningen mellan det vackra och det svåra.

– Jag älskar livet, men det är något sorgligt i insikten att det inte är för alltid.

Annons