Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nyansrikt om personen och politikern Palme

Det är inget idolporträtt av Palme. Lindström och Nycanders dokumentär är i stället en nyansrik förklaring till hur personen och politikern Palme formades - och hur motståndet mot honom växte fram.
Pär Fagerström, Palmes pressekreterare under flera år, har sett filmen.

Annons

Sök på "Olof Palme" i SvT:s arkiv, och du får över 8.000 träffar. Plock ur den filmskatten, plus snuttar ur familjen Palmes super 8-arkiv plus några färska intervjuer, är ingredienserna i den film som i dag går upp på sådär 110 biografer landet runt - det största genomslaget någonsin för en svensk dokumentär.

Lindström/Nycander driver ingen tes i sin film. De berättar bara, släpper fram bilder, röster och filmer i, för det mesta, kronologisk ordning om människan Palme - barnet, ynglingen, politikern, statsmannen. Det blir inget idolporträtt, men en nyansrik och spännande förklaring till hur personen och politikern Palme formades och fängslade - och hur motståndet mot honom växte fram.

Likheterna med dagens Barack Obama är påtagliga. En ovanlig, närmast multinationell och flerspråkig barndom. Tidiga samhällsengagemang efter starka upplevelser bland fattiga människor. Lysande talare. Entusiasmerar ungdomen. Intar makten efter stora valsegrar. Stöter strax på svåra problem. Tappar styrfart, upplevs som svikare. Vill vara kompromisspolitiker, men motståndarblocken drar sig omedgörligt undan. Förlorar mellanval. Blir misstänkliggjorda (är inte Palme galen, är han inte egentligen sovjetagent; är Obama verkligen amerikan, är han inte muslim?).

Obama är så självklart unik, den förste svarte presidenten. Att Palme också var unik blir tydligt bortom varje tvivel i Lindströms och Nycanders film. Ingen politiker har som han varit närvarande i sin samtid - vilken toppolitiker skulle i dag mitt i natten ta debatten i ett upproriskt Kårhus; vem skulle i dag sätta sig i direktförhandling med en gisslantagande bankrånare; vem skulle i dag i telefon hemifrån köket våga stötta en ambassadör borta i Chile som vill förklara Kubas ambassad till svenskt territorium, och därmed rädda några hundra flyktingar undan en mördarpluton?

Och aldrig har samtidens händelser så omedelbart landat direkt i en toppolitikers knä, så som varje affär och skandal landade hos Palme. Han var all politiks, ja nästan alla stora händelsers, brännpunkt.

Filmarna återger, exempelvis, hur skattmasen slår till hos Ingmar Bergman. Nästa sekvens är ett tv-samtal mellan Olof Palme och skådespelerskan Shirley MacLaine. Hon frågar om han kan förstå hur Bergman kände sig. Palme svarar vagt medkännande, varpå MacLaine mumlar att vi vet ju egentligen aldrig hur våra revisorer hanterar våra pengar..., och så lägger hon till: "vi vill ju bara bli älskade".

En bild av hur Palme ställdes till svars för allt. Men också en filmarnas blinkning, kan man ana, till ryktet att Palme och världsstjärnan hade en affär.

Lindström/Nycander berättar egentligen inget nytt, men de ger ett förklaringens ljus - till varför Palme var så intressant, så älskad av sina anhängare och så fruktad, även hatad, bland motståndare. Palme ville ständigt dra upp de principiella och ideologiska skillnaderna, ibland överdrivet. Detta för att stärka andarna och övertygelsen i de egna leden, hålla ihop rörelsen. Vilket samtidigt stötte bort och kunde skrämma folk i andra läger.

Att filmarna lyckas beskriva att Palme var älskad är inte överraskande. Men att de också gör det begripligt att de motsatta känslorna fanns är duktigt hantverk.

De förklarar nästan, fast bara nästan, hur det kom sig att någon gjorde en piltavla av en Palmebild och hur ett gäng på ett moderatmöte stampar på en Palmedocka i naturlig storlek.

Olof Palme dominerade svensk politik i ett par decennier. Det var inte främst i kraft av det han utförde. Reformverket - som jämställdhetssatsningarna i form av dagis, föräldraförsäkring, särbeskattning etc - lever vi med. Och det som inte gick bra - som löneinflation eller löntagarfonder - minns vi.

Men det är inte hanteringen av olika sakfrågor som ställde Palme i centrum utan det djärva, det oförutsägbara och ofta oförsiktiga. Detta speglar Palme-filmen oerhört väl.

Vilken annan politiker skulle låta sig tv-intervjuas i ett omklädningsrum, knäppandes gylfen och svarandes på frågor om sin ideologi? På franska!