Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nya Kent berör inte på djupet

Pop. Kent har haft en sällsam förmåga att skriva knivskarpa låtar som borrat sig in i själen, men på de senaste skivorna har de inte lyckats engagera. Jag är inte rädd för mörkret är faktiskt en uppryckning, men når knappast upp till bandets bästa stunder. Första spåret 999, en storslagen arenarocklåt sätter tonen med en luftig och svepande ljudbild. Det är också ett ljusare Kent med mindre ångest som träder fram. Kanske har inspelningsplatsen, det soliga Frankrike, haft en viss inverkan.

Jag är inte rädd för mörkret känns, kanske just därför, ibland märkligt svävande och konturlös. Svärtan har övergått i grått och nerverna, som en gång alltid låg på utsidan, har bäddats in. Trots ett oklanderligt utförande och att famnen kanske är lite varmare och öppnare än vanligt så blir jag inte särskilt berörd.

Det finns några spår som sticker ut och som sätter i gång något i kroppen. Utmärkta Isis & Bast, där Petra "September" Marklund är med och körar, hör till höjdpunkterna, Låt dom komma och sista låten Hänsyn likaså. Den sistnämnda bjuder på lite mer tuggmotstånd än övriga spår.

Som textförfattare står sig Jocke Berg, med ömsom kryptiska formuleringar, ömsom tydligt samtidskommenterande, som i Plutonium. Reflexioner över åldrandet löper som en röd tråd genom hela albumet. Han har dessutom skrapat bort det mesta av sina sökta sångmanér och har helt enkelt vuxit några pinnhål som sångare.