Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ny yrkesgrupp i maktens centrum

I maktens centrum finns en ny yrkesgrupp mellan väljare och förtroendevalda. De är de policyprofessionella vars göranden "präglas av otydlighet, oansvar och osynlighet".

De är ett par tusen personer. De jobbar på heltid med politik och älskar det, men de är inte politiker, inte förtroendevalda. De har makt men visar sig inte för väljarna. De flesta jobbar i huvudstaden åt regeringen, partierna, stora organisationer och tankesmedjor, men några hundra finns också ute i landet i kommuner och landsting.

Tre professorer har inom ramen för Institutet för Framtidsstudier i tre år drivit ett forskningsprojekt kring den här gruppen, som de kallar "de policyprofessionella". Här återfinns spinndoktorer, pressekreterare, pr-konsulter, talskrivare, omvärldsanalytiker och utredare. 1500 av dem har kartlagts yrkes- och karriärmässigt, ett 70-tal har djupintervjuats.

Statsvetarprofessorerna sammanfattar i senaste Magasinet Arena i bekymrade ordalag sina upptäckter, och utvecklar detta ytterligare i boken Makt utan mandat (släpps 20 april). Bekymren rör framförallt att här är en stor grupp mitt i maktens centrum vars göranden "präglas av otydlighet, oansvar och osynlighet". De är varken neutrala tjänstemän, som har att följa lagar och regler, eller folkvalda, som står till svars mot väljarna.

Oavsett om de arbetar för regering eller opposition, höger eller vänster, fack eller näringsliv, så har de undersökta stora likheter: välutbildade inom statsvetenskap, juridik eller nationalekonomi, unga, brinner för politik, har starka ideologiska värderingar. Och de har ofta kontakt med varann, över gränserna. Almedalen är för dem en sorts branschmässa.

En "policyprofessionell" har ofta börjat i ett partis ungdomsförbund, men väljer längre fram att avstå från den traditionella politikervägen. Politiken lockar samtidigt som dess inneboende seghet avskräcker. En masterexamen ger då snabbare närhet till de spännande sammanhangen än att söka nominering vid årsmöten och personkryss i allmänna val.

De jobbar för och med dem som valts, men ser inte sällan med viss skepsis på dem. "Den stora förvåningen när man började arbeta i Riksdagen var ändå att det fanns så många som det var väldigt låg kvalitet på", säger en intervjuad.

Varför är då makthavarna i så stort behov av "en grupp som i hemlighet suckar över dem", frågar sig professorerna. Och svaret är: kunskaper. Policyproffsens unika kombination av formell utbildning, ideologisk motivation och nätverk, är "det multiverktyg som krävs för att arbeta i den politiska samtiden. För den som vill opinionsbilda är förmågan att grundat i komplexa fakta beskriva samtiden genom ett ideologiskt raster avgörande."

De policyprofessionellas insatser må oftast vara osynliga, men de sätter tydliga spår i politiken. Det är uppenbart att Alliansens bildande, och att den hållit ihop i tio år, i hög grad är just de policyprofessionellas verk. Unga påläggskalvar i Allianspartierna jobbade ihop i projekt som initierades av tankesmedjor typ Timbro och de slipade där bort nedärvda motsättningar. Maud Olofsson må vara Alliansens moder, men barnens samarbete började redan på dagis.

Samtidigt står det klart att i dagens minoritetsparlamentarism blir de policyprofessionella lätt ett problem. Förr formades ny politik i fleråriga parlamentariska utredningar där riksdagsmän av olika färg grundligt lärde sig sakfrågorna och möttes i kompromisser som sedan stod sig. I dag är utredningarna snabba, ofta enbart expertledda. Förslagen är därmed inte förankrade och när de tas om hand av partikansliernas policyproffs vinklas de hellre åt det egna partiprogrammets håll än åt det håll där en majoritetskompromiss står att finna.

Policyproffsens framväxt är en sorts amerikanisering av vårt politiska liv. Risken i förlängningen är att riksdagen blir lika beslutsmässigt oförmögen som USA:s kongress.

Gruppen "policyprofessionella" har vuxit snabbt. Jag var själv för 40 år sedan en sådan där figur (pressekreterare hos Olof Palme), men då var vi inte ens tjugondelen så många som kadern är idag.

Hade jag någon makt? Tja, en sak av bestående natur vet jag i alla fall att jag styrde upp. Vid skiftet av regeringsform skulle fredagarnas kungaledda konseljer ersättas av regeringssammanträden med statsministern som ordförande. Jag övertygade Palme att de skulle hållas på torsdagar, inte fredagar. Motivet? Jo, genomslaget i medierna för olika beslut blir starkare en vanlig vardag än sent på fredagar.

Se där vad makt utan mandat kan ställa till!