Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wow, BAO - lysande spelning

Annons

Folkpark - står det på skyltar bredvid scenen. Det är denna gamla goda form av mänsklig och musikalisk samvaro som Andersson vill återskapa när han för andra sommaren i rad drar runt en vecka med sin orkester.

I fredags var det avslutning i Leksand och det var fullt i gropen, ända upp till kanten. Folk sitter på plaststolar, fällstolar och liggunderlag. Den som vill tar en sväng på dansbanan eller hänger vid scenen.

Benny Anderssons 14-mannaband har roligt, med piccolaflöjt och stor tuba, klockspel och dragspel. En salig blandning står på programmet: Svängig Bach, schlager, Lottis-schottis och Cadillac... En slowfox sätter riktig fart på dansen och sedan gäller det att kunna vända på en femöring.

Sex Orsaspelmän utgör stommen i orkestern. Olle och Perra Moraeus hade ett par egna låtar med i programmet, brorsan Kalle sjunger O sole mio under jubel och menuett i duett med Helen Sjöholm. Hjortingens polska rullar i guppig tretakt och polkorna rusar fram som skenande tåg. Bra spel på näst intill hemmaplan, groupisarna i gropen njuter. Humor har de också, Orsakarlarna.

Sångerskan Helen Sjöholm strålar över scenkanten. Med klangrik och klockren stämma frontar hon och sjunger om tvenne hjärtan som slår samma slag och om Andalusiens eldnätter och kastanjetter. Sjömans-hambon om käckhet, fräckhet och täckhet blir en bra sammanfattning av hennes roll som vokalissa.

För oss som var med först på 60-talet är de flesta låtarna okända, men ändå märkligt bekanta. De har strömmat ur bruna radioapparater, trallats vid diskbaljor, radirajats av äldre, sjungits i svartvita reprisfilmer eller dykt upp i slitna sånghäften. En kulturskatt som Benny Andersson vårdar.

Tommy Körberg gör en blek insats och verkar obekväm på scenen. Han klagar på latmaskarna i publiken som inte dansar i början, men själv har han inte orkat lära sig sångtexterna. I första avdelningen tvingas han hela tiden snegla i notstället, i skydd av tonade glasögon. Kontakten med Sjöholm är dålig.

I andra akten piggnar han till något, han kan Drömmen om Elin och Gamle Svarten, lika bra som publiken. Kanske dags att lämna plats för någon annan.

Klockan 22.30 är det slut, efter tre och en halv timmes konsert. Det släcks på scenen, men publiken står kvar och sjunger Bättre och bättre dag för dag...

Belöningen uteblir inte. Orkestern med Sjöholm och Körberg bjuder på extra extranummer: ABBA-låten Why did it have to be me...

Kapellmästaren Benny Andersson halvstår vid pianot och körar, spelar med höger hand och leder musiken, orkestern och publiken med vänster arm.

- Bravo! ropar han.

Jag instämmer. Wow BAO.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons