Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehe var bland vänner

Annons

musik |

Mikael wiehe

Stora Björn, Borlänge

24 oktober

Publik: drygt 350

Jan Stenbeck är död och hans medieimperium faller nu i bitar. Bonniers flaggskepp Månadsjournalen går i graven. Moderaterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Det ryktas att Lasse Berghagen ska sluta som programledare. Vem säger att världen inte går framåt?

Wiehe satte tonen direkt han kommit in på scenen. Politiken är fortfarande ständigt närvarande och han skäms inte för det. Han vet dessutom som sagt att han har publiken med sig - både den nya generationen lyssnare och de som hängt med från början.

Exakt två timmar spelar han och fyller ut dem utan att det blir tråkigt. Efter tre decennier som artist har han en enorm låtlista att välja ur. Det enda som blir en smula tröttsamt ibland är mellansnacken. Ibland kommer klokskap, roliga anekdoter och bitande apeller. Han ironiserar ofta runt sig själv, men ibland lyser det dock igenom en skärva av självbelåtenhet. Möjligen sprungen ur konflikten att höra till en generation och en anda där man inte ska förhäva sig - och tycka att man gjort något jäkligt bra ändå.

Wiehes sångtexter pendlar ofta mellan stämningslägena vrede och förtvivlan. De sånger som hamnar däremellan hör till de svagaste. Det är när Wiehe öppnar bråddjupet, som i Lindansaren eller när han är förbannad på samhället, som i Keops pyramid som han är som bäst.

En känslig tolkning av den senare hör till de bästa låtarna. Den får också en ny dimension när den presenteras som "den första EU-kritiska låten".

Han knyter gärna an de gamla låtarna till dagsaktuella händelser, för än är det inte slut på samhällets orättvisor.

Ett ytterligare exempel är slagdängan Vem kan man lita på? Inte polischefen som basade över insatsen vid Göteborgshändelserna Håkan Jaldung i alla fall, tycker Wiehe. Och efter den nu pågående rättegången där han nyligen vittnade det finns det nog de inom polisen som håller med honom om det i dag också.

Hur fungerar då exempelvis en synthbaserad låt som Flickan och kråkan med bara en gitarr? Alldeles utmärkt - melodin är tillräckligt stark i sig och kommer nästan mer till sin rätt i denna avskalade version.

Det är lätt att ironisera över en text som Victor Jara och hävda att det dammar patetiskt om rader som "att dö för förtjänst väger lätt som en fjäder, men att dö för sitt folk väger tungt som en sten". Det vore lätt, om det inte kändes äkta. Mot ett äkta engagemang biter nämligen inga ironier - oavsett om man håller med eller inte.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons