Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehe har rätt om Dan Andersson

Annons

I 29 år kamperade Mikael Wiehe med Björn Afzelius. Wiehe kunde aldrig begripa Afzelius vurm för Dan Andersson.

"Jag gillar inte Dan Andersson. Det är sentimentalt skit."

Det sade Wiehe under sin konsert i Falun häromveckan. Turnén nådde senare Grängesberg.

I Cassels teg Wiehe om Andersson. Ändå brukar väl Wiehe våga svära i kyrkan? Är det inte det som är hans signum?

Insändare, krönikor, debattinlägg flödade. Alla dem som säger "Dan" om Dan Andersson ville förstås ta till orda. Skåning är ju Wiehe också.

Halvdansk.

Bara de som har dalkarlar som skidade mellan Mora och Sälen efter Gustav Vasa i sin släkttavla (eller Savolaxfinnar invandrade till Kestina), borde få uttala sig.

Wiehe har inte djupdykt i Anderssons författarskap.

Det är visorna och deras uttolkare han kommit i kontakt med. Givet detta har förstås Wiehe rätt.

För egen del tröttnade jag redan när Anderssons 100-årsjubileum skulle firas 1988.

Jag vet inte när det bestämdes att de här trubadurerna skulle klonas men ett traderat sätt att framföra visor med mer akut behov av transfusion med friskt blod är svårt att tänka sig.

Tack, Sofia Karlsson! Du är tyvärr ganska ensam. När ännu en trubadur drar på sig slokhatten och i mellansnacket med darr på stämman berättar hur djävligt det var i finnmarken "på Dans tid" undrar man om och när ett cementerat publikkrav på just detta kommer att mättas.

Pär Sörman gjorde i Rättvik 2003 ett lamt försök att lansera Andersson som realist, i opposition mot den romantiserade bilden.

Men Sörman kunde inte själv göra sig fri från sentimentaliteten i sitt Andersson-program - det gråtmilda sitter djupt. Också hos Dalateatern 2002 med programmet Min skugga var min kamrat - fullt av öppen patetik och anspråksfullhet.

Den som i en recension konstaterar att det tycks som att Andersson alltid ska "smetas till" får räkna med att det rasslar i e-postlådan eller att Sörmans vapendragare från Göteborg skäller i luren.

Litteraturvetaren Olavi Hemmilä, som doktorerat på just Andersson, konstaterade här i tidningen 2004 att kulten skymmer författaren:

"Han har blivit en profet för det välbekanta. Låt oss få vara ifred med våra visor. Men i kultens utkanter finns poeten själv hårt fastsurrad med gitarrsträngar."

Dan Andersson-sällskapet förnekade i sitt svar till Hemmilä att kulten stelnat. Men att det rör sig om en kult måste förstås sekreteraren Lars Järnemo medge:

"Om det nu är en kult - och det kanske det bitvis är - så rymmer den så mycket uppskattning, så mycket kärlek och glädje över Anderssons författarskap att vi i hans sällskap känner oss djupt berörda av den."

"Anderssons författarskap"? - nonsens! Det är några få visor, framförda i sedan länge fastslagna miljöer och på fastnaglade sätt som kulten vilar på.

Det stelnade sättet att svulstigt och sentimentalt sjunga Andersson visar att artisten inte har tillit till Anderssons ord i sig.

Anderssons texter bär rakt upp och ned.

Heja, Wiehe! När ska fler än Sofia Karlsson ge en Dan Andersson-publik vad den inte visste att den egentligen ville ha?

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons