Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Whitesnake bjöd på gamla goda klassiker

Annons

För den som såg Whitesnake under turnén 2004 bjöd inte konserten på Sweden Rock Festival på så mycket nytt. En förträfflig gitarrist, Reb Beach, har ersatt den minst lika förträfflige Mendoza sedan sist. Annars lever bandet på sina gamla, goda rockklassiker.

Roligast under konserten är Tommy Aldridges trumsolo som han spelar med händerna.

Att öppna med en låt som Burn är ett bra sätt att få fart på publiken och att visa sin tyngd i hårdrocksgenren. David Coverdale har en alltid lika fantastisk röst och tar sig galant igenom låtar som Slide it in, Love ainÕt no stranger och ett potpurri med bland annat Walking in the shadow of the blues och Slow and easy.

Publiken är med och sjunger allsång i låtarna Here I go again och AinÕt no love.... Coverdale trivs och gör sin show med glimten i ögat. Skojar om vin, kvinnor och sång som han brukar.

Musikerna är strålande, sjunger stämmorna perfekt, och roligast av alla är trummisen Aldridge när han spelar sitt solo - med bara händerna.

Till finallåten In the still of the night passar det extra bra att fullmånen lyser över festivalplatsen.

Whitesnake är festivalens grande finale och ett av de mest önskade banden under året. De har en bred publik i alla åldrar och kategorier. Visst är konserten förutsägbar och kanske lite slätstruken för den som sett bandet nyligen. Men egentligen är det precis vad man orkar med efter tre dagars hårdrockande - en avslutning med luftgitarrvänliga solon, allsång och texter att kunna utantill. Bättre kan det inte bli!

ÅSA LARSSON

Mer läsning

Annons