Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wells gäng utnyttjar Dalhalla till fullo

Annons

En sak ska ni ha klart för er: Rhapsody in Rock: The Dalhalla Episode är extremt påkostad. En jättestor riddarborg är uppbyggd på scenen, något som inte utnyttjas mer än i början, riddare rider omkring på hästar och när murarna skjuts åt sidan blottar sig en balsal med kristallkronor, symfoniorkester och naturligtvis en flygel-som sakta flyter omkring som en svävare. En stuntman ramlar ner i vattnet från hög höjd.

>> Se bildspel

Kalle Moraeus hälsar inledningsvis alla välkomna på stora bildskärmar genom att rappa om den ädle Robert Hood i en kort förfilm. Att han inte är någon rappare vet han naturligtvis själv. Det är buskis.

Sedan gör huvudpersonen själv entré - navet kring vilket allt kretsar. Och han har lite samma roll som Tintin. Ganska menlös själv, men en förutsättning för att det ska hända något över huvud taget. Och han har sett till att kulorna rullat. Inget knussel här, inte.

Men bara för att något har kostat tonvis med pengar garanterar inte att det är bra.

Det är lite som Brasses korvkaka i Fem Myror. Ni vet, en sockerkaka som innehöll både korv och syrliga karameller enligt logiken att det som är gott var för sig borde bli ännu godare tillsammans. Så är det ju inte, och i Rhapsody in Rock har man dessutom blandat i en del osmakliga ingredienser. Ofta känns musiken som en ursäkt för att fläska på med shownumren och är ibland rent outhärdlig.

Första akten inleds med Mozart och ett stycke ur Figaros bröllop, som följs av lite Broadwaylåtar och 70-talsdisco à la Earth, Wind and Fire. Klassisk musik med "modernt" trumkomp ger exempelvis mig gåshud av helt fel anledning och första akten är den svagaste i föreställnigen.

LaGaylia Frazier sticker ut, med kvällens i särklass bästa röst, medan Anders Ekborg verkar ha problem med rösten och slaktar Lennon/McCartneys Got to get into my life fullständigt. Hans musikalnummer är av det pampigare, för att inte säga svulstigare slaget.

Musikalkollegan Rennie Mirro är en utmärkt dansare, men en sämre sångare. Johan Glans är kvällens komiker och han är riktigt rolig. Rapp, underfundig, utan jobbig flåshurtighet och med en skön självdistans. En riktig höjdare.

I andra akten ligger fokus på boogie woogie-naturligtvis i en hyllning till Charlie Norman- rock, jazz och blues. Musikerna är förflyttade till en mindre scen närmare publiken. Här bjuds på pianoklink av fint snitt, och bra insatser av gästerna-Dalarnas egen Claes Yngström, den flinke Albert Lee och Mats Ronander. Bara låtar, inga spektakulära effekter. Kvällens musikaliska höjdpunkter finns utan tvekan att hämta här.

I tredje akten är det dags för mer klassiskt och publiken får sjunga allsång i Verdis Fångarnas kör. Carmina Burana sjungs däremot av en virtuell kör på bildskärmarna.

Pyrotekniken och fyrverkerierna kommer fram i Anniversary ouverture. Det smäller så det vibrerar i stenen, i synk dessutom. Naturligt i sammanhanget känns det Bondmedley som följer och då blir det åka av-i en helikopter som sveper över Dalhalla.

Johan Glans förgyller även Bondnumret och ger det en riktigt kul knorr.

Extranumret innehåller ett hyggligt Stonesmedley med sånginsatser av de flesta och gott om effekter.

Man kan inte säga annat än att Wells & Co verkligen har utnyttjat Dalhalla till fullo och på ett imponerande sätt. Är man mer intresserad av en påkostad show och spektakulära effekter än bra musik så är Rhapsody in Rock ett bra val. Mycket bra till och med.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons