Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Weeping Willows gjorde guldspelning på S2

Annons

Det är alltid lika kul att se ett band spela som verkligen är ett band. Weeping Willows är samspelta som tusan och de smakfulla arrangemangen lyfter inte sällan låtarna åtskilliga snäpp.

Magnus Carlsson har en röst som likt en skärbrännare äter sig in i hjärtat och får de mest banala textrader att låta som stor poesi. Varje fras sjungs på blodigt allvar. Hjärta och smärta är ett slitet par, men det är just vad det handlar om.

Stunderna av utfyllnad var få, även om några av låtarna känns en smula anonyma. Topparna var desto högre. Singellåtarna Stairs och Touch Me avverkas i följd och var helt monumentala, liksom Please Leave While I'm Still Strong.

Bandet spelade förvånansvärt få gamla låtar. Inte ens Broken Promised Land fick vara med i låtlistan. Det gjorde faktiskt inte så mycket. Weeping Willows var ett rockband som, trots att de ser ut som (och är) en skara äldre gentlemän, bjöd på sprittande och nervig musik. Nuförtiden låter de som en korsning av Kent, The Smiths och Depeche Mode, snarare än Roy Orbinson.

Sin vana trogen bjöd de på en cover i extranumret. Den här kvällen blev det Velvet Undergrounds Sunday Morning, som stöptes om till en smäktande och sentimental ballad.

Magnus Carlsson gav ett sympatiskt och mycket artigt intryck och droppade referenser både till Sator Codex och Bragesupportrarna Serik Fans.

Och förresten, är det någon mer än jag som tycker att han skulle passa utmärkt att spela Tintin på film?

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons