Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Watson hade barnsligt roligt

Annons

musik | klassiskt

Dalasinfoniettan

Dirigent: Ian Watson

Solist: Pär Sjöberg, oboe

Musik av Mendelssohn, Mozart och Haydn

Publik: Cirka 250 personer

Stora Kopparbergs kyrka, Falun, 8/2

Haydnsymfonin som framfördes förra året, hörde till det bästa orkestern gjorde 2002.

De senaste årens erfarenheter av solistkonserter av Mozart, framförda av järngänget i blåssektionen (tidigare för klarinett, horn och flöjt) är också mycket goda. Pär Sjöberg hade faktiskt planerat klarinettkonserten redan häromåret, när han olyckligtvis blev sjuk. Lägg därtill dirigenten Ian Watsons förkärlek för Mozart och programmet för helgens konserter i Falun och på Sollerön framstår som nästan lagbundet.

Den starka musiken i Mendelssohns "Hebriderna" framförs tämligen ofta. Det var enda stället i konserten där sinfoniettan kändes liten. Watson arbetade fint med verkets nyanser, och, som under konserten hösten 2001, levde han om ordentligt med fnysanden och hummanden (ibland som rena ångloket), vilka ändå inte blev särskilt störande.

Verken handlar mycket om lust och glädje. Och ingen verkar ha så barnsligt kul om Ian Watson, vilket förs över till orkestern. Han valde genomgående väl raska tempi i oboekonserten. Dalasinfoniettan svarade i första satsen heller inte lika rappt som den skämt bort publiken med, men fann sig snabbt.

Brådskan gjorde att inte minst skönheten i adagiosatsen gick miste om något av sina mest betagande uttryck, men allvarligast var hastigheten tvingade Pär Sjöberg att koncentrera sig väl mycket på tekniken.

Mest njutbart var därför avsnitt där Sjöberg själv tog kommandot och var drivande, samt kadenserna, kanske särskilt den tredje. Det var totalt sett ett välrepeterat framförande där Watson arbetat grundligt med dynamik och betoningar.

Recensenten har tidigare framhållit att det finns ett koketterande drag i Haydns Londonsymfonier; han ville gärna tillfredsställa Haymarketpublikens krav på "fashionable news". Ett mer förlåtande förhållningssätt tar fasta på att kompositören under ett livsverks brittsommar blir experimentell.

Musikförläggare torde i alla fall gnuggat händerna åt möjligheter att sätta namn som "Surprise", "The Military"och "The Clock" på symfonierna. Sinfoniettan var rakbladsvass i Haydns 101:a symfoni. Krispigt exakt i den första satsen, humoristisk på gränsen till ekivok i den andra, studsigt lustfylld i den tredje och full av utlevelse i finalen.

Tomas Hellström, flöjt, radade upp charmerande soloinsatser.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons