Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wallenberg skulle sälja Stora Kopparberg till Volvo

Annons

Fninansdynastin Wallenberg är omgiven av myter. Den starkaste av dessa är den air av diskretion och makt som blev följden av Marcus Wallenbergs (1864-1943) berömda princip för familjens verksamhet: "Att verka men inte synas".

Men på sätt och vis stämmer det där inte längre - om det ens stämde då. Marcus Wallenberg var själv inte främmande för opinionsarbete i Skattebetalarnas förening (som han grundade) tidning Sunt förnuft.

Knut Agaton Wallenberg (1853-1938), (en halvbror till Marcus) som Stockholms Enskilda banks grundare André Oscar Wallenberg fick med en tjänstekvinna i hushållet, hade under samma era en mycket hög offentlig profil och var med och uppförde Grand, Operan och Stadshuset.

Han var utrikesminister och tillsammans med sin halvbror aktiv på statens uppdrag i förhandlingar med utlandet under första världskriget.

En generation senare satt Marcus Wallenberg (1899-1982) och svarade på Lennart Hylands fråga "tycker du om pengar?" i SVT. Också han hade Sveriges uppdrag att förhandla i krigstid. Han riggade den så kallade lejdtrafiken med de allierade - vilken ordnade mat till Sverige under andra världskriget.

Brodern Jacob Wallenberg (1892-1980) hade samma uppdrag men hade Nazityskland som motpart i sina förhandlingar (mer om detta nedan). Peter Wallenberg (f 1926) deltog gärna i den offentliga debatten under 1980- och 90-talen och hade inga problem med att uppfattas som kontroversiell.

Inte heller i vår tid är det omöjligt att få intervjuer med familjeöverhuvudena. Jag har själv, under min tid som ekonomireporter, intervjuat Jacob Wallenberg (f 1956) och hans kusin Marcus Wallenberg (f 1956). Hemlig och tillbakadragen är familjen alltså ingalunda.

Det vore antagligen omöjligt. Familjen har ett avgörande inflytande i företag som Ericsson, Astrazeneca, ABB, S-E-Banken, Electrolux, SKF, Stora Enso, Atlas Copco, EQT, Investor, Gambro och SAS.

Vad är det då som är så speciellt med Wallenbergs?

Jag vill peka på tre saker:

1. Maktpositionen i sig. Frågan är om någon i en västlig demokrati någonsin haft sådan stor andel av den ekonomiska makten som den som koncentrerades hos Marcus Wallenberg (1899-1982).

Makten har sedan första världskriget utövats genom låsta stiftelser, investment-bolag och en ordning med besittning av inflytelserika aktieslag (jmfr Ericssons indelning i A- och B-aktier).

Sedan tidigt 1900-tal har också Wallenbergs systematiskt knutit till sig de största begåvningarna och den bästa kompetensen. Många färgstarka direktörer med hög profil har passerat revy.

2. Alliansen med socialdemokratin. Det är lätt att i Högskattesverige glömma bort att bolagsskatterna till skillnad från inkomstskatterna historiskt varit mycket låga och att goda möjligheter att fondera vinstmedel funnits.

Om kapitalisterna inte plockar ut några pengar ur företagen utan reinvesterar dem får de ha pengarna kvar - en skattemodell som passat Wallenbergs perfekt. Wallenbergs "betalar" genom att årligen ge svensk forskning miljardbelopp.

3. Långsiktigheten. Trots en osentimental hållning i fråga om fusioner, förvärv och omstruktureringar framstår ändå Wallenbergs som en konservativ och nationellt orienterad ägarfamilj - raka motsatsen till kvartalskapitalister.

Mogna branscher utan stor tillväxt har genom decennierna successivt trätt i bakgrunden till förmån för mer dynamiska affärsmöjligheter. Familjen är inte passiv ägare, utan aktiv.

Generation efter generation slussas in, via utbildning och praktik inom industri- och finansvärld, till de ledande befattningarna i S-E-Banken och Investor.

Någon spektakulär konsumtion ägnar sig inte Wallenbergs åt, även om de naturligtvis lever mycket gott.

Att Marcus Wallenberg (1864-1943) var så snål att han lät sy kostymer utan fickor, för att kunna vända på dem när de blev slitna, stämmer antagligen inte.

Knappast heller sonen Marcus uttalande "det är ingen som kommer att tro vad jag säger men jag har levt i en kronisk "sillvecka" i hela mitt liv".

Kontrasten mot magnater som Ivar Kreuger, med extremt lyxliv som kännemärke, är ändå påtaglig.

Förutsättningarna för att göra något intressant om Wallenbergs är alltså extremt goda för den som får fyra år på sig.

Det fick Gregor Nowinski och hans team, som också fått tillgång till Wallenbergs arkiv. Där har han hittat pikanta, men tämligen ointressanta fotografier och filmer från privata tillställningar och marknadsföringssammanhang.

- Jag vill underhålla folk, inte bara de initierade tittarna, sade Nowinski nyligen till SvD.

Synd. Varför inte berätta något som är värt att berätta? Varför inte gå på djupet?

Ambitionen att genom Wallenbergs teckna framväxten av det moderna Sverige, av välfärdsstatens förutsättning - en framgångsrik industri, stannar vid kosmetika; det finns gott om historiska bilder som är mycket löst knutna till berättelsen.

Ibland är Nowinskis perspektiv litet väl damtidningsmässigt. Hur menyn ser ut under dynastins årliga middag på Amaliadagen är inte oundgänglig information.

En annan slagsida i dokumentären är det omfattande borrandet i sviten komplicerade relationer mellan fäder och söner i familjen.

Redan André Oscar tycks ha varit hjärtlös mot sina 20 barn. Det finns eller fanns en familjetradition där papporna driver sina söner hårt och förväntar sig att bli åtlydda utan motsägelser.

Jag antar att det är frispråkigheten och öppenheten från Peter Wallenberg under nio intervjutillfällen som tagit materialet i en mycket privat riktning.

Det skar sig tidigt mellan Peter och hans far. Peter ville inte till banken utan till industrin.

Pappa svarade med att skicka honom ned i Atlas Copcos testgruva. Sonen kom att leva utomlands i 13 år.

Han sålde borrar i södra Afrika och åkte 8 000 mil om året i bil i bushen. "Han sade aldrig att jag gjorde något bra." Far och son hade aldrig någon fungerande dialog.

Men också dagens Marcus talar öppet om att han egentligen inte fått några svar på frågor han ställt sig om varför hans pappa Marc begick självmord 1971. Varför svarar han på det? Är inte det ett uppenbart intrång i den personliga sfären?

Marcus berättade å andra sidan om sin fars självmord i Aftonbladet redan 1999, i samband med att han tillträdde som vd i Investor.

Nowinski har i arkiven hittat en lapp som Marc skrev 1958, samma år som han blev vd (med pappa som överrock) i Stockholms Enskilda bank.

På den gulnade lappen listar han sina personliga svagheter och tar upp oföretagsamhet, tveksamhet, att han upplever sig frånvarande, att han inte förmår räkna ut affärers pris och att han framför allt varit en person som under "hela sin skoltid inte visat mer än medelmåttighet".

En viktig brist är att företagen i stort sett lämnas därhän. Inte ens maktutövningsbolaget Investor nämns mer än ett par gånger under de två första programmen.

För den som verkligen vill veta något om Wallenbergs historia rekommenderar jag professor Ulf Olssons böcker Finansfursten (Atlantis) (om Knut Agaton) och Att förvalta sitt pund (Ekerlids) (om Marcus (1899-1982).

Nowinski har å andra sidan gjort viktiga upptäckter i arkiven. Det gäller den så kallade Bosch-affären där den av socialdemokratisk ideologi färgade tyska koncernen parkerade sina tillgångar hos Wallenbergs i väntan på krigsslutet.

USA ville svartlista Wallenbergs för detta samröre, vilket kunde förlamat finans- imperiet. Men svartlistningen blev inte av. Möjligheten till goda affärer var viktigare för såväl amerikanerna som Wallenbergs. Och förstås personliga kontakter.

Redan på 20-talet hade bankirerna Marcus Wallenberg, H S Morgan och J D Rockefeller dansat charleston och tagit in en som de tyckte frusen häst i baren på Plaza i New York!

Nowinski visar genom dokument och intervjuer med ledande tyska historiker att Jakob Wallenberg snarast hade information om och engagemang för den tyska motståndsrörelsen, men att hans egen försiktighet - han brände alla papper - kan ha gjort att han inte kunde bevisa hur det låg till.

Det andra avsnittet, som är allt SVT hunnit med att redigera för recensenterna, slutar med en verklig nagelbitare för Dalarnas del, där ju Wallenbergs ägt företag som sysselsatt tiotusentals personer.

Peter Wallenbergs far var enligt Nowinski så övertygad om att Peter var fel man att fortsätta familjetraditionen att han skaffade sig en ny kronprins under sista halvåret av sin levnad.

Under sekretess och bakom ryggen på Peter, då ordförande i Atlas Copco och vice ordförande i Stora Kopparberg, träffade Marcus Wallenberg en överenskommelse med Pehr G Gyllenhammar om att Volvo skulle köpa in sig i Atlas Copco och Stora Kopparberg.

Så skedde. En offentlig dragkamp om bolagen började när Peter Wallenberg tillträdde. Wallenbergs fick betala dyrt för att köpa ut Volvo ur de företag som betraktades som kronjuveler.

Tidningen återkommer till det sista avsnittet i serien, som sänds på måndag.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons